De stående ovationerna uteblev. Ropen som skulle hejja dig framåt fick du aldrig erfara. I kroppen växte tomrummet sig större för var dag som gick. Ingenting. Och ingenting. 

Och det handlade inte om att du inte väntade. Inte heller brast du i din tydlighet. Sakligt och sårbart förklarade du vad det var du hade tänkt göra nu. Att du inte visste hur allt skulle bli, men att du visste att du behövde fortsätta vidare. Men du sa också (det gjorde du) att du ville ha sällskap på resan. Men ingenting. Allt du fick var ingenting. 

Men så en kväll, i sällskapet av hela ditt jag. Ingenting mer och ingenting mindre. Vid en kastrull med småputtrande havregrynsgröt så fick du någonting. En tanke om att det är annorlunda. Att det alltid har varit annorlunda. Annorlunda från det du föreställt dig att det skulle vara. När mjölken söker sig in i grötens skrymslen och vrår inser du att all denna tid, och alla dessa oläkbara sår, handlat om platsbrist. Du har skrapat dig blodig för att passa in. Gång på gång på gång. Du har gett av dina tårar efter att ha sett det mest värdefulla du har misshandlats brutalt. Du hade aldrig en plats. 

“Det är annorlunda” säger du till dig själv. Men det vackraste denna månklara kväll är också att du för första gången kan förnimma att det inte är någonting fel. Annorlunda. Inte fel.  Ingenting avlöste ett ingenting i din långa väntan på någonting som aldrig kom. Istället kom det någonting annat istället. Någonting som serverades med en skål med gröt. 

“Du hade aldrig en plats. Och du är för stor för ett skrymsle.”

Du är för stor för ett skrymsle.

Ps. Denna vecka (10/2, 11/2 samt 14/2) sänds de andakter som jag spelat in för radioprogrammet Andakten i P1. Du hittar länkar till andakterna här.