Herre, lär mig dina vägar,
visa mig dina stigar.

Psaltaren psalm 25

Å ena sidan har vi ingen kontroll över någonting, nästa andetag är inte en garanti, å andra sidan våndas vi inför de val vi står inför. Över all den kontroll vi trots allt besitter för att ta ut en riktning i våra liv. 

Vart ska vi bo? Vilken utbildning är den rätta? Vilket parti (om något) ska man ge sin röst? Ut och resa eller stadga sig? Stanna kvar eller gå? Spara på bank eller njuta här och nu? Säga som det känns eller tiga still? 

Att slänga upp armarna i luften i en blandning av frustration och uppgivenhet och samtidigt säga att man inte bryr sig är också ett val. Hur vi än vrider och vänder på det kommer våra handlingar och icke-handlingar att resultera i en riktning. 

Om Gud är med på den här vandringen kantad med val så tänker jag att han kanske är med som något form av bollplank. En medvandrare som går bredvid och lyssnar när man högt väger för och nackdelar mot varandra. Som någon som ser på utan att höja på ögonbrynen när man brister ut i ett frustrerat vrål. Utan tillstymmelse till fördömande står han kvar när vi behöver tid för att samla oss och sakta börja inse att det inte är en farbar väg att skrika och fäkta vilt omkring. Och sen vandrar han vidare vid vår sida och lyssnar tålmodigt när vi återgår till att fundera högt. 

“Vad är du villig att avstå för att göra det du vill?”

Det var inte Guds röst som jag hörde. Det var uppläsaren av ljudboken.
Men om Gud går med oss, så är det nog precis en sådan typ av fråga som han skulle kunna ställa. För att belysa en väldigt viktig del av att leva detta liv. Vi kan inte göra allt. Det är inte meningen att vi ska göra allt. Och när vi väljer någonting så måste vi vara lika klara över vad det är vi väljer bort. 

Jag vet inte om jag tror att Gud har någon egen åsikt om vilken väg jag ska gå. Att det finns en utstakad väg för mig som han i förväg lagt ut. Om det är så kan jag tycka att den har varit rätt kringelkrokig. Och jag har svårt att se poängen med alla gupp och återvändsgränder (men jag förstår ju också försvinnande lite av detta liv så att jag missar poängen kanske inte är så konstigt).

Hur det än är så ska jag gå genom mitt liv tills det inte finns några steg kvar för min själ att ta. Och valen kommer att fortsätta komma. Hur svårt det än är och hur aktiv eller passiv jag än gör mig så kommer jag att välja och därmed också välja bort.

Vad är det som du avstår genom att leva som du gör?
Lever du som du vill?