Led mig i din sanning
Psaltaren psalm 25
Jag tänker på detta med sanning. Att tala sanning. Att leva i sanning. Och vad som är sant, egentligen?
Tidigare i veckan lyssnade jag på ett podavsnitt där Martha Beck medverkade. En av hennes övertygelser är att vi blir sjuka av att leva i osanning. Att varenda gång vi ljuger så skadar vi våra kroppar och själar. “Intressant” tänkte jag där jag stressade fram ätandes en mellanmålsbar samtidigt som jag försökte undvika att halka på väg från bussen.
Hon gick vidare med att berätta hur hon som 29-åring gav ett löfte till sig själv att inte uttala en enda lögn under ett helt år. Detta löfte medförde att hon förlorade allt; sin familj, sina vänner, sin religion, sitt arbete och sitt äktenskap. Det låter sannerligen tragiskt, men Martha skrattade när hon fortsatte att återge vad som skett. Hon förklarade att hon absolut hade förlorat hela sitt liv och att det hade varit nästintill outhärdligt, men (och det här är ett viktigt “men) det liv hon förlorade var ju inte ett liv hon ville leva! Och nej, hon levde inte något supertragiskt liv innan detta. Hon var lyckad enligt alla de illusoriska måttstockar som finns i vårt västerländska samhälle. Men ändå gjorde detta liv henne sjuk från insidan och ut. År efter år hade hon lidit av depression, stress, fysiska åkommor som hållit henne sängbunden och Gud vet vad. Men de försvann. Hon var ensam och utlämnad men hon hade inte ont längre. Inte i kroppen. Inte i själen. “Everything left and everything arrived” sa hon om denna period i sitt liv. Behöver jag säga att hon är helt frisk och säger sig ha levt lyckligt sedan det där löftet omkullkastade hennes liv för mer än 30 år sedan?
Hennes mod är underbart, nästintill ofattbart, men helt otroligt underbart. 30 år av att vara sann mot sig själv och känna lycka i sitt liv – tänk bara! Kan vi inte bli lite mer som Martha? Så att vi inte nästa gång någon frågar om vi är hungriga säger att vi inte är det (för att vi inte vill vara till besvär och att en mellanmålsbar nog ändå räknas som en hel måltid). Så att vi inte låter någon annan kasta sin egen osäkerhet i ansiktet på oss, utan istället kan vara ärliga och säga: “Du får inte göra mig illa. Det där är din skit, och den får du hantera själv”. Kan vi inte vara lite mer som Martha? Så att vi faktiskt går, istället för att stanna kvar. Så att allting kan försvinna, för att ge plats för allt det andra att komma in.
Men vad är då sanning? Vad är mitt livs sanning? Bara under den här veckan har jag mötts av flertalet olika och motsägelsefulla sanningar. “Du gör fel”, “Du är välkommen”, “Du är obekväm”, “Det är inget fel på dig”, “Du är hemma här”, “Du har aldrig hört till”, “Du är älskad”, “Du är oviktig”.
Så vad är sant då? Allt? Inget? Min kurator, som jag benämner som “min” trots att vi sedan länge inte har kontakt med varandra, presenterade mig för ett sätt att tänka kring tankar. Hon förklarade att en tanke som säger “Jag är bra” är lika sann som en som säger “Jag är dålig”. Och i och med att tankarna är lika sanna (eller osanna för den delen) så kan vi aktivt välja de tankar som får oss att må bättre. “Intressant” tänkte jag även den gången, men med en övertygelse om att det inte gällde mig för att jag “visste” ju vad som faktiskt var sant om mig. Jag hade faktiskt flera sanningar som jag klamrade mig fast vid. De utgjorde ramen för mitt liv. “Så det så” tänkte jag tyst inom mig, och tjurade där jag satt i fåtöljen i hennes rum,
Jag har försökt, nån enstaka gång, att be Gud att visa mig den väg som jag ska gå. Vad som är sant för mig i mitt liv. Vad som är “min sanning”. Jag vet inte riktigt om jag fått några tydliga svar, eller om det är jag som inte är så bra på att lyssna. Jag är nämligen rätt otålig av mig. Har inte en så stor (läs: obefintlig) tillit till att saker och ting kan lösa sig utan att jag aktivt gör något (att ”ha tillit” till processer/Gud omsorg/livet räknar jag inte som att göra något aktivt).
Idag när jag lät kilometer läggas på kilometer på löpbandet så kom detta med sanning upp i medvetandet igen. Och jag hörde rösterna av dem som sagt sina meningar och åsikter om mig genom åren. Och så slog det mig, det där är ju mina sanningar som jag klamrar mig fast vid och inrättar mitt liv efter! Vad i hela…?!
Kan det vara så att det faktiskt är omöjligt att hitta sin egen sanning (och Guds sanning om man så vill) när utrymmet inom en är till brädden fyllt av andra människors åsikter och tankar om en?
Och framförallt, hur rensar man ut skiten?