Varför ska jag ens fundera på om det finns en högre kraft, en mening, med allt det här? Vilken nytta tjänar det till att jag ser människorna på busshållplatsen, i sjukhusets korridorer och på stadens gator och funderar på vad det är som håller oss samman? 

Vad ger det att vrida och vända på livets beståndsdelar om och om igen för att hoppas upptäcka mer nyanser och djup? 

Slösar jag bort min tid till frågor som inte har några svar? Kunde jag göra någonting bättre med min tankekraft? Med min frågvishet? 

Och vad skulle jag göra av den ensamhet som gnager? Skulle jag kunna arbeta bort den, sikta högt och klättra på en stege utan slut? Kanske skulle jag kunna ära konsumtionen och hänge mig fullständigt? Eller skulle jag kunna söka makten? Och inbilla mig själv att tomrummet inte äter upp mig inifrån. 

Kommer jag ångra mig, den dagen jag dör bort från allt mitt sökande och tvivlande? När jag lämnar min sårbarhet och släpper taget om min vilja till att tro på något större än det jag ser? Kommer jag känna att jag kastade bort mitt dyrbara liv? Eller kommer jag att tacka mig själv för att jag fyllde det med värde?