Jag lyssnar begärligt, med öppen mun,
ty jag längtar efter dina bud.

Psaltaren psalm 119

Jag åt en semla idag. Själva vetebullen var något torr, men den hade en utsökt inre massa med bitar av hel mandel. Det var nog en av de godaste semlor jag någonsin har ätit. 

Och jag grät. Inte för att semlans utsökta smak berörde min själ, utan för att jag timmarna innan detta hade blottat och berört de osynliga blåmärken och sår som vi alla bär på. Läkningsprocess. Oerhört krävande.  Jag hade nog kunnat unna mig en till semla när jag tänker efter. Eller tjugo.  

Ibland känns det nämligen som att jag deltar i något evighetslopp; benen värker, jag är genomsvettig och vätskekontrollerna verkar dyka upp med hyfsat jämna mellanrum men när, NÄR får jag gå i mål med det här? 

Att komma vidare, att komma i mål, att få lämna bakom sig och blicka framåt – det finns många sätt att beskriva samma fenomen. Idag fick jag frågan om det är så att jag fortsätter att springa i cirklar för att det är tryggast? Avslöjad. Aj. Blåmärke. 

När man avslöjats inför sig själv så kan man ju tänka att det är ett bra läge att kapitulera? Att säga att man inte förmår detta själv och sedan öppna sig för ett nytt sätt att hantera situationen på. Ja, precis så öppen är jag! Eller nej, vänta, det är jag ju inte alls det. Avslöjad. Igen. Aj. 

Jag har sökt och hittat svar under så många år. Poddar, ljudböcker, pappersböcker, listor att fylla i och mål att sträva mot. Allting finns i mig. Allt det svåra och alla teorierna för att leva vidare med det svåra. I got this. Jag har tänkt att jag har koll på läget, och samtidigt har jag tänkt att jag bara behöver höra ett avsnitt till, läsa just den där personens bok och sen. En till. Och en till. Sen så. 

Aj. 

Så nu, i semmeltider och med några veckor innan den kristna fastan inleds, har jag därför gått in i fastetid. Det är ett råd som jag kanske efterfrågade att få. För att mina blåmärken och sår fortfarande gör ont och jag känner inte att jag har blivit särskilt hjälpt av mina egna huskurer. Jag har känt att jag behöver göra något annorlunda. Så nu ska jag under en period framöver göra precis det, annorlunda. Jag ska inte söka några fler svar. Inte söka efter ord i förhoppning om att röran inombords på något magiskt vis ska få falla på plats inom mig. Så ska jag få se vilka svar jag sitter på. Det är min förhoppning i alla fall.

En annan sak för denna kommande tidigarelagda fastetid; känslor. De ska tydligen inte värderas. Tydligen kan man leva sitt liv och känna det man känner utan att anklaga sig själv för det. Inte heller ska man be om ursäkt eller stänga ner sitt inre och gömma undan sig från världen. Känna, utan att värdera. Det låter som hokuspokus om du frågar mig.

Nej, nu försökte jag vara så där kaxig igen, det låter inte alls som något magitrick – det gör mig ärligt talat livrädd. 

Sammanfattningsvis: Semlan var utsökt. Jag skulle ha behövt ett gäng till med tanke på hur mörbultad jag känner mig ikväll. Närmaste tiden ska jag inte fortsätta att försöka hitta svar för att läka ihop, det vill säga;  inga poddar, inga böcker och inga listor. En stor del av läkningen gömmer sig tydligen i känslornas varande. Att de ska få finnas till. Var och en av dem. Utan att värderas ska de få ta den plats de behöver. Utan att gömmas. Utan att bedömas. Och där någonstans kommer kanske ett och annat svar. Och läkning. Framförallt läkning. Det är det somliga tror i alla fall. Hoppas de har rätt. Och hoppas att det lilla bageriet i stan fortsätter att göra sina semlor. De lär behövas.