Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? 
Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört?

Romarbrevet kapitel 10

Författaren till Romarbrevet verkar också ha haft en del frågor. Redan då (ca 57 år efter Kristus enligt en snabb sökning) var det någon som funderade på rimligheten i att be till och tro på Gud. 

Jag ser mig inte som en författare, men jag har tänkt en del på mitt skrivande. När jag startade bloggen hade jag en tanke om att dela med mig av mitt tvivel och mitt sökande efter tro. Kanske skulle jag komma närmare att hitta svar på mina egna frågor, men min största önskan var att ge andra människor chansen att känna igen sig i min vandring. Jag hade en förhoppning om att min öppenhet skulle kunna bidra till att lindra den andliga ensamhet som jag tror råder bland många av oss. 

Alla dessa blogginlägg, till brädden fyllda med frågor, men har jag kommit närmare några svar? Bidrar dessa ord och meningar till något värde egentligen? Eller snurrar jag bara runt? Går vi bara runt i cirklar? 

Jag undrar om författaren till Romarbrevet kom fram till några svar? Om övertygelsen och tron kunde slå rot i bröstet på riktigt? Och om bönelivet och samtalet med Gud blev en naturlig del av livet.

Att jag tvivlar är ingenting nytt. Men nu har jag börjat tvivla på om jag kommer längre än så här. Jag känner inte vissheten. Är fortfarande fylld med frågor. Blickar uppåt men känner inte att avståndet har minskat. Önskar att jag har fel om mycket. Önskar att jag har rätt om mer. Men jag står inte stadigare. Inte heller svajar jag. 

Jag är rädd för att jag sökt och hoppats, men att jag nu står still. 
Att jag har nått en återvändsgränd.