Jag berättade om tomrummet som jag tvivlade på någonsin hade varit fyllt. Att den närvaro jag trott mig förnimma en gång kanske inte varit något mer än ett verk av min fantasi och längtan. Att den Gud jag trott mig söka kanske ändå inte finns. Kanske inte för mig i alla fall. Att jag stod i en återvändsgränd och blickade upp på mot en himlen långt borta. Och att min värld mest var fylld av krav som inte spelar någon roll när det kommer till kritan. Krav och snöslaskigt väder. 

Hon sa att det inte spelar någon roll. Att Guds närvaro inte är avhängig på mig. “Han är marken du går på. Han är din grund, och oavsett om du känner det eller ej så är han där”. 
Kan det vara så enkelt? tänkte jag inombords men jag kramade om henne och tackade för skjutsen och de uppmuntrande orden. Att krama henne är enkelt, för hennes kramar är alltid riktiga. Alltid varma. Och aldrig har jag tänkt att hennes ord är försök till att sopa något under mattan eller förringa det som är. 

Andliga återvändsgränder går inte att lämna, men kroppen kan springa. Så några dagar senare for jag ut och gjorde just det. Jag sprang. Jag sprang trots längden på kravlistan och den halka som rådde. Trots fuktig dimma och vattnigt snöslask. Och när jag kom till vägen där asfalten brutit fram och klockan på min handled registrerat några hundra meter till kom tanken till mig; “Är det så här Gud finns?” Stadig, utan att svikta eller ge vika, steg efter steg, som asfaltsvägen på en löptur. 

En bil kom mig till mötes och jag placerade mig på den kant av snöslask som fanns kvar på sidan om vägen. Förnimmelsen i fötterna och benen blev med ens annorlunda. Asfalten var inte borta. Den var där, under isen och den blöta snön som krasade under mina skor så visste jag säkert att den fanns. Färgen hade försvunnit, greppet likaså, och stegen som tog mig framåt kändes annorlunda. Jag färdades fram på fast mark, absolut, men marken var inte lika tydlig som för en kort stund sedan. “Är det så här Gud finns?” tänkte jag igen. Osynlig, utan att man kan se eller tydligt känna honom, men som en tydlig bärare av mig, snöslask och grus? 

Kan det vara så enkelt?

Nu kan man följa mig på Instagram: https://instagram.com/trortvivlarochsoker