I nödens stund ropar jag till dig,
och du svarar mig.

Psaltaren psalm 86

Jag är inte välsignad med ett stort tålamod. I samtal avbryter jag fler gånger än jag egentligen vill. Och jag är väl bekant med känslan av frustration som bubblar upp när tiden jag anser att det är rimligt att vänta har runnit ut. Kom igen. Kom till saken. Äh, vill man få någonting gjort får man göra det själv. 

Men inget ont som inte för något gott med sig. Till följd av ett bristande tålamod kommer också en väl utvecklad handlingskraft. Jag är bra på att få saker gjorda. När hybrisen slår till skulle jag nog kunna hävda att jag har svart bälte i livspusselläggande. Ge mig en nyvässad penna och en tom kalender så kan jag göra underverk. Typ. 

Det finns alltid ett sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Det handlar om planering men också om att inte sitta ner och vänta på att något ska ske av sig självt. Fram med kalendern och kavla upp ärmarna. Livet, här kommer jag. 

Men, ärligt talat, det verkar inte som att livet är så imponerad av mina bedrifter. Det verkar som att det inte spelar någon roll hur många olika kalendrar jag köpt på bokhandeln i stan. Om jag skriver med blyerts eller bläck. Eller huruvida jag svettas blod för att hålla tider och kryssa av saker på att göra-listan. Livet verkar bara stå där, en bit ifrån och iaktta mig. Är det kanske medömkan jag ser i dess blick?    

Jag behöver ingen medömkan. “Håll den för det själv” vill jag svara och blänga tillbaka surt. Visst, jag håller med om att jag inte är särskilt glad eller njuter så ofta som jag önskar. Och absolut, jag kan erkänna att jag inte fått rätsida på detta med att vara människa. Att jag funderar på om jag bara rör mig i cirklar. 

Ännu en kalender i sopkorgen. Mål ouppnådda. Planer omkullkastade. Och det har bara gått två månader av det här året.  

Och så denna fråga om livets storhet och mening. Om Gud finns och på vilket sätt och varför då? Eller tanken om jag bara bör kasta Gud och alla tillhörande frågor i sopkorgen. De kanske kan gå till pappersåtervinningen tillsammans med de resterande månaderna av det här året? 

Tänk om det är så att jag har tagit mig an detta liv på ett helt felaktigt sätt? Och om det är så; vad skulle det göra med min självbild? Det är ju nämligen inte så roligt att ställa sig upp och säga “Jag har haft fel, hela den här tiden har jag haft fel”. Det kanske till och med är svårare att erkänna det än att börja göra på ett annat sätt. Som att avstå kalenderinköp och riva sönder att göra-listan för att man helt enkelt inte värderar prestationer längre. 

Men milde tid! Vad är det för tankar? För vad skulle vi vara utan våra prestationer och vår planering? Vad skulle vi leva för liv om vi inte jagade och knuffade oss fram dag efter dag med enbart korta avbrott för bedövning och förnekelse?

Ja, milde tid. Vad skulle det vara för liv?