Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken

Första Moseboken kapitel 4

Ännu en gång finner jag mig suckande efter att ha läst söndagens texter. Jag startade den här bloggen bland annat för att ha ett sätt att närma mig Bibelns texter i lagom stora doser. Jag hade en förhoppning att förstå mer av Bibelns innehåll och inte känna mig så främmande inför det. Men ännu en gång suckar jag. Ännu en gång känns allt så främmande. 

I den Gammaltestamentliga, Epistel och Evangelietexten osar det av dömande. Det kan vara en grav feltolkning, men det är min tolkning. Människan beskrivs som syndig och svekfull. Och hon kanske, men bara kanske, förtjänar att bli räddad. Förutsatt att hon agerar rätt vill säga. Rätt och riktigt, trots den hemska förutsättningen hon har; att vara människa.

Psaltarpsalmen denna söndag är inte fylld av dömande, men utav nödrop; “Rädda mig!”, “Skydda mig!”. Och det sympatiserar jag med, det är inte lätt det här. Men vad gör det med en människa att få höra att det hon är, hennes varelse och natur, i grunden är defekt? Att hennes tillkortakommande och misslyckande pulserar i hennes blod, och att det enda hon kan göra för att minska sitt lidande är att rätta in sig i det led som religionen eller konsumtionen gjort plats för?

Du är en syndig människa, men om du gör som Gud vill (och vad Gud vill har nedtecknats på möten av män i maktposition) så kanske det kan gå bra för dig ändå. Men bered dig på att känna dig rädd. Och skamfylld. Vad du än gör. För resten av ditt liv. 

Alternativt: 

Du är misslyckad, se bara på dig! Ditt utseende, kläder, matvanor, fritidsintressen, resor, bostad, bilar (och allt annat som vi kan tjäna pengar på) måste uppgraderas. Nu, nu, nu! Och om och om igen. I en evighetssträvan till förbättring ska du befinna dig, o du misslyckade stackars människa. Tack för att du lägger ditt liv; din tid, energi och pengar, på konsumtionssamhällets offeraltare så att andra människor ska kunna kalla sig rika. Varmt tack.

Kyrkoårets söndagar har inte bara texter kopplade till sig, de har också var och en ett eget tema. Idag är temat “Prövningens stund” och jag nickar instämmande. Resan i tro, tvivel och sökande handlar just om detta tänker jag. Att pröva sig fram och brottas med frågorna till svetten lackar och dammet yr. 

Men jag funderar också när “Prövningens stund” är över? När det är dags att avbryta matchen, hålla upp händerna i resignation samtidigt som dammet lägger sig och man sakta backar ut ur ringen.

Kanske det är det som är den svåraste delen av prövningen?