“Det är det som händer mellan stegen som är intressant.”

Vi pratade om dans. Om kontakten mellan förare och följare. Samtidigt som musikens tydliga takt förde oss framåt i rummet. 

“Känner du? Det som händer här, och här.”

Jag kände det. Den där pausen som inte är en paus, mellan det att foten lämnat golvet och landat helt igen. När det inte är klart åt vilket håll vi ska röra oss. Bakåt, åt sidan eller till ett stillastående där det enbart är vi som känner att vi fortfarande dansar.

Jag har nog aldrig lagt märke till det som händer mellan stegen. Har haft fokus på att ta mig från en punkt till en annan. Ofta stressat framåt (alltid stressat framåt?).  Driven av en iver att inte missa något viktigt längs vägen och av rädslan över att tiden rinner ut. De där sakerna som händer mellan stegen, rastplatser och avstickare, har jag inte ägnat mig åt. “De är bra saker, och säkert väldigt välgörande och intressanta, men för andra, inte för mig. Jag har inte tid.” skulle jag ha svarat om någon frågat mig varför jag inte stannar upp då och då. 

“Du behöver inte förutse vad som ska hända. Vänta på signalen, sen tar du steget”. 

Det var inte första gången jag stod på en dansgolv med en vänlig förare som bad mig att sakta ner och inte gå i förväg. Jag slöt mina ögon och fokuserade på att låta kroppen känna vad som hände. Vart skulle högerfoten placeras? Ibland visste jag inte, så då stod jag kvar, och väntade. Tills det blev tydligt. 

“Bra! Precis så. Vilken skillnad. Känner du det själv?”

Jag kände det. Det var som att jag för en stund lyckats koppla bort huvudet och gav min kropp plats. Och jag och min förare dansade, även mellan stegen. Det blev inte perfekt, jag förstod inte alltid vad som skulle hända och steglängderna blev för långa och ibland för korta. Vi skrattade tillsammans och jag ursäktade mina felsteg. 

“Nej, inte alls. Det blir inte fel. Det blir bara annorlunda.”

Tänk om det är så även med rastplatserna och avstickarna? De där som finns mellan punkt A och B på resan, tänk om de inte är så fel att stanna till ändå? Det kanske känns fel, men egentligen är det bara annorlunda just för att jag inte befunnit mig där, mellan stegen. Jag kanske har gått miste om mycket för att jag inte varit där. Det kan ju vara så att jag har haft fel; det kanske inte är så viktigt som jag trott att hinna fram till helgen, till nya bostaden, till semestern och till den nya tjänsten. Det kommer alltid nya saker, nya punkter att ta sig till. Det verkar tillhöra resan vi befinner oss på. 

Och tänk om det är samma sak med resan i tro för många av oss? Att det inte är så intressant huruvida vi går från punkt “icke troende” till punkt “troende”. Utan tänk om det värdefulla, det som betyder någonting, är vad som händer när vi befinner oss mellan dessa punkter? Hur det blir när vi stannar upp och funderar på om det finns något värde för oss att bejaka vår andlighet under tiden vi är här? Om det är viktigt för oss att ge plats för mystik och frågor utan svar, och ta den plats som erbjuds för att göra vår egen tolkning? Kan det värdefulla i rastplatserna vara svaren som finns där men som inte går att få syn på när man färdas i hundratals kilometer i timmen? Svaret på huruvida vi behöver tro att det finns en mening med detta liv för att överhuvudtaget vilja ta del i det? Och hur vi faktiskt vill prioritera vår tid och energi utifrån denna mening och vad den betyder för oss?

Tänk om rastplatsen, det som händer mellan stegen, kan ge oss svar på frågorna? Och tänk om svaren gör att vi kan fortsätta resan på ett annat sätt? Med mindre tryck på gaspedalen, avslappnade axlar, och en blick som inte bara ser vägen utan också kan lyftas och ta in allt det vackra i landskapet som vi färdas i. 

Det skulle inte vara fel. Bara lite annorlunda.

Om det ger värde: följ mig på Instagram trortvivlarochsoker