Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.

Lukasevangeliet kapitel 7

Hon var en synderska om man frågade de som dömde. Inte önskad in i det hus hon stigit in i. Men där stod hon nu med inget mindre än en flaska balsam och hela sitt liv av erfarenheter. Och vid hans fötter satte hon sig ner och grät. 

Jag undrar vad det var som fick henne att gå dit? Hon måste ha vetat vad som väntade; hårda blickar och kalla ord från de rädda och ynkliga. Från de som tog skydd bakom dubbelmoralens och maktens mantlar. Hur tog hon spjärn mot deras slag? Var hon söndertrasad men med ett bevarat hopp? Hade de misslyckats med att ta hennes hopp trots att de tagit allt annat, även hennes rätta namn? Hade hon en övertygelse om att hjälparen med stort H inte bara fanns utan äntligen hade kommit? Eller var det en desperation som drev henne? Utan någonstans att ta vägen och utan en tro på någon bättring så kan man lika gärna satsa en flaska dyrbart balsam på ett par fötter. Vad mer kan gå förlorat när man redan mist allt?

Varför grät hon? För att det var det enda hon kunde nu? För att skrattet och leendet tynat bort för länge sedan? Eller grät hon för att det var första gången som hennes tårar inte var till besvär? För att ingen ryggade undan. För att ingen bad henne att tänka positivt och rycka upp sig. Hon grät sina tårar, och kanske det var första gången som hennes tårar inte bara var hennes egna. Kanske var det första gången som de fick finnas till. Precis som hon fick finnas till. I befintligt skick. Mottagen i befintligt skick. 

Jag undrar om hon snörvlade högt. Grät på det där hulkande sättet, så som man gör när alla filter är borttagna. När det inte finns någonting som kan kontrolleras eller läggas till rätta. Det är ingen vacker syn om vi frågar dem som dömer. Dem som gömmer sig. Men tänk om denna gråt kanske är det mest råa och vackra som kan beskådas. För att det inte bara är själens smärta som skönjas mellan salt och snor. Utan för att det är något större som sker; en läkning där livet får ta plats.

Det kanske var det hon sökte, en plats för smärtan, och för läkningen. Denna kvinna med ett överflöd av balsam och tårar. Med ett överflöd av liv och erfarenheter. Och det verkar som att hon fick en plats. Och jag önskar detsamma för mig själv. Och för dig, min vän. För oss alla.