”Under alla år vi känt varandra har jag inte hört dig tala om återhämtning. Inte en enda gång.”

Den något äldre av de två vännerna tog en klunk från den överdrivet dimensionerade kaffekoppen och gav en menande och samtidigt frågande blick till kvinnan mitt emot.

Tystnad och ett något skamset ryck på axlarna. Ett rörande med skeden, varv efter varv. Den skummade mjölken blandades med den varma drycken. Kaffemalens arbetande överröstade sorlet från de övriga cafégästerna. Musik från en tid som är i gränslandet för att betecknas ”för länge sedan” strömmade ur högtalarna på lagom hög volym.

Den äldre av de två fortsatte:

”Absolut, jag ger dig att du är väldigt lösningsorienterad. Du bokar tid till läkaren för dina besvär, tar dina mediciner enligt ordination, och du ser till att göra allt det andra som räknas som ”bra”. Men det låter mer som att du checkar av en lista; regelbunden massage – check!, långpromenad med hunden – check!, spaweekend med vännerna – check!. Men jag kan inte säga att jag vet hur du återhämtar dig. Jag tror faktiskt inte att du själv vet det.”

Allt sas med den där tonen som är till brädden fylld med kärlek och omsorg, även om den äldre kvinnan verkade något sträng i sin framtoning. ”Jag tror jag vet vart hon har sina rötter”, tänkte jag där jag satt och lyssnade på ett samtal som inte var mitt men kanske menat för mig att ta del av.

”Nej, hur ska du kunna veta det, jag har ju själv ingen aning! Du har rätt.”

Kvinnan tog en klunk av sin välblandade dryck innan hon avslutade sin mening: 

“Och jag är så oerhört trött.”

”Jag ser det.”

Den yngre av vännerna torkade diskret bort de tårar som lyckats pressa sig förbi hennes försvar. Hon försökte skoja bort det hela med att hon kanske skulle be sin läkare om något att sova på så skulle nog allt lösa sig. Hennes äldre vän, den något stränga men till synes genuint varma, fortsatte:

”Jag säger det här lite grann på skoj, men också på fullaste allvar; jag tror att du är sämst i världen på att veta vad du behöver”.

Ett svagt skratt. Några fler tårar.

En mobiltelefon ringde och samtalet avbröts. Det verkade som att de andra som skulle ansluta hade kommit fram till stan. Jackor, mössor och en sista klunk kaffe togs reda på och de båda vännerna begav sig vidare mot det förbestämda lunchstället. Jag såg dem promenera iväg på stadens gågata men frågorna hängde kvar bland doften av kaffe och varma kanelbullar. 

Vet du hur du återhämtar dig? 
Har du koll på vad du behöver?