han som täcker himlen med moln,
som skänker regn åt jorden
och låter gräset gro på bergen,

Psaltaren psalm 147

Det står flyttkartonger i hallen. Väggarna har klätts av och tavlorna står lutade mot varandra i väntan på att fraktas bort. Gardinerna har tagits ner och solens strålar vittnar om årstider som har kommit och som har gått. Det var en höst som piskade där utanför för inte så länge sedan. Innan det? En sommar som stod i full blom. Och idag kände jag doften av vår i luften. Snart ska det blomstra ännu en gång. 

Jag minns när det senast stod flyttkartonger i hallen. Hur jag körde fram och tillbaka. Bar tills värken i rygg och armar dövade bort all annan smärta som skar. Hur jag skyndade mig för att hinna ställa i ordning för de små. Jag minns hur jag sent en kväll stod på denna plats och strök gardiner, och jag tänkte tillbaka på alla de gånger som jag flyttat på mig. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin, utsätta mig för det här en gång till. 

Och tiden har kommit och den har gått. Livet har passerat. Dess framfart har inte kunnat hindras av dessa fyra väggar. Inte heller mina försök att streta emot och vägra att acceptera det liv som blev mitt lyckades. För livet fortsatte. Och det fortsätter nu, i rörelsen av adressändring och flyttstäd. 

Dessa kartonger. Fyllda med det som är mitt liv. Vårt liv. Och framförallt är de fyllda av allt det som inte syns. Av allt det som inte kan lyftas upp och lämna armar trötta men som trots allt kan ge en själ mjölksyra. Det finns så mycket liv som lämnats, så många förhoppningar och löften som bleknat bort bland pappkartong och tidningssvärtat porslin. Hur många liter tårar rymmer en flyttkartong egentligen? 

“Vi kanske inte ska ha några gardiner i den nya lägenheten?”. Jag presenterade mitt förslag till de som är min familj samtidigt som jag fäste blicken vid det kala köksfönstret. Tvättmaskinens trumma snurrade frenetiskt för att separera vattnet från de långa tygstyckena som inte burit ett spår av smuts. Medhållet från mina kära var lika med noll. Min dröm om att leva avskalat och minimalistiskt får kanske vänta ett tag till. Men däremot finns det någonting som jag och mina gardiner behöver tala ut om. Jag som sa att jag aldrig skulle utsätta mig för det här igen. Och här är jag och gör just det. Just det som jag sa att jag aldrig, aldrig någonsin! skulle göra en gång till är några dagar ifrån att bli verklighet. 

Och jag funderar på vad det var jag egentligen lovade mig själv när pyset från strykjärnet var det som hördes den där kvällen för några år sedan? Vad var det jag egentligen lovade mig själv? Att aldrig bli ledsen igen? Att aldrig lita på någon igen? 

Ja. Något sådant var det. Och livet hade kunnat bli så. Och vissa stunder är det fortfarande så. För jag är duktig på att streta emot. Men snart ska det blomstra igen. För livet fortsätter.

Snart ska det blomstra.