Jag stod med utsträckta armar täckta av påslakan. Händerna höll ett fast grepp om täckets två hörn samtidigt som jag med en skakande dansant rörelse försökte få de två tygstyckena att passa ihop som hand i handske. “Det här är svårt” tänkte jag för mig själv. Påslakanet var av den sorten som inte har sydda hål i de övre hörnen för att förenkla förenandet med täcket. Ett “vackert designat sänglinne” enligt somliga. Ett “lägg extra besvär till din vardag”-påslakan enligt andra.  

“Hur förklarar man för någon hur man gör för att trä på ett påslakan på ett täcke?” funderade jag samtidigt som det andra täcket blev förd i den skakande armdansen. “Det är en nästintill omöjlig uppgift”, konstaterade jag samtidigt som jag lät överkastet lägga sig över den nybäddade sängen. Och sedan kom nästa tanke; “Det är nästan lika svårt som att tro på sig själv…”.  

Tankebanor och associationer är inte alltid vackra eller sofistikerade som påslakan utan försydda hål. Men jag förstår hur jag kopplade ihop ett ihoptjorvat täcke till tron på mig själv. De är svåra saker helt enkelt. 

“Men vet du, jag tror inte att det här handlar om dig” sa hon några dagar senare. Vi pratade om svåra saker. Det är det vi gör när vi ses nämligen. Vi pratade om saker som förmågan att tro på sig själv, eller rättare sagt, oförmågan att göra det. Vi pratade om vad vi samlat på oss. Rösterna som styr och hur andra människors livsval inte är våra. Att vi faktiskt kan göra annorlunda. Att vi kan välja ett nytt förhållningssätt till livet. Till oss själva. Även om varenda cell i kroppen skriker av osäkerhet, så kan vi välja. 

Svåra saker.