Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och förställning, avund och förtal.

Första Petrusbrevet kapitel 2

Vi talade om att leva som människa. Vi talade om behovet av att ta en paus ifrån det. Hur en tid i tystnad, frånkopplad från vardagens ansvar och relationella krav, kan skänka utrymme för att höra vad som pågår i ens inre. Jag fascinerades av berättelserna om hur bruset kan övergå till en vilsam tystnad, där livsrytmen återigen hörs i hjärtslagen och andetagen. Jag kunde föreställa mig att det är sant som jag fick höra; att en enorm trötthet kan välla fram i ljudet av ingenting. Och jag fick förklarat för mig att gemenskap kan byggas mellan människor som delar samma utrymme men inte ett enda ord. 

Vi talade om andlighet. Vad det är, hur den ser ut och vad det kan innebära att leva ett andligt liv. Vi talade om djupa suckar, skogspromenader och vårkrokusar. Andlighet mitt i det liv som är. Mikropauser i form av nycklar till vårt inre. Jag erkände att jag längtar men inte vågar. På samma vis som jag längtar efter tid i tystnad men inte vågar möta mig själv i det utrymmet, vågar jag inte heller min andlighet. Inte fullt ut. Inte utan att lägga till några “men” eller “om”.  

Jag bär med mig orden som sårade. De som uttalades med dömande och förakt och som fortfarande ekar i mitt inre. Men det fanns också dömande i det som aldrig sas. Frånvaron syns tydligt när man tittar efter. Själens blåmärken och ärr. 

Och jag är inte starkare eller modigare än så här. Så jag vill lägga till mina “men” när jag med ord försöker bygga en gemenskap. Jag vill förklara att jag tror på något större och finare, men att jag inte är korkad och frånvänd verkligheten. Att jag hoppas på Gud, men att jag inte står bakom alla som gör det. Att jag tror på mening men inte tror på allt. Jag vill säga att jag hoppas, men att jag inte får ihop det. Jag vill kunna prata fritt om andlighet; få inspiration och kunna dela upplevelser ihop. Jag vill bjuda in till samtal men jag kommer på mig själv att se över mitt eget försvar. Se över argumenten till varför jag inte ska dömas och föraktas. 

Men. Det tjänar ingenting till. Då som nu stod jag värnlös. Precis som vi alla gör, hela tiden. Andra människors handlande och ord är utom min kontroll. Och inga ord, inga argument i världen kommer att ge skydd mot det som smärtar. Dömandet kommer att fortsätta. Föraktet likaså. Tystnaden kommer att lämna djupa märken. 

Det kommer fortsätta att göra ont. 

En nyckel kanske är det ordlösa? Att lägga ner mina ord. Argumenten. Förklaringarna. Alla får de falla till marken. Det gör ont. Det kommer fortsätta att göra ont. Men jag kan inte längre kämpa för en gemenskap som inte är min.