Fasta: Dag ? av ? – Missbedömd tid. 

Jag insåg precis att det inte går ihop. Den uppräkning av dagar jag har haft av fasteperiodens 40 dagar stämmer inte. Idag är det inte enbart en vecka till påsk. “Hur har jag missat en hel vecka?” tänkte jag något anklagande och skamset när jag insåg min missbedömning. Efter lite efterforskning tror jag att det handlar om att fastan bryts varje söndag (och därmed är själva perioden längre än de 40 dagarna det är tänkt att man ska fasta). Då jag själv bröt mina “praktiska” fastelöften för en tid sedan har jag inte fäst någon vikt vid söndagarna. Det regelrätta fastandet klarade jag inte av, men frågorna som ledde mig hit har fått ta plats. 

Jag hörde en gång en man säga att det inte är någon poäng med att räkna dagar som man varit rökfri, utan alkohol, tagit dagliga promenader o.s.v. Att räkna dagar, menade mannen, innebar att man inte gjort detta till sin livsstil. Man har inte blivit en person som helt enkelt tar dagliga promenader, eller inte röker. Utan man är bara en person som håller koll på sina dagar, sitt “track record”, för att sedan; när man går tillbaka till det man en gång slutat med, åtminstone kan säga hur länge man höll ut. 

Jag känner igen mig i att fokusera på “dagar utan” eller “dagar med”. Känt mig duktig, kanske lite mer värdefull som människa också? Som någon som duger. 
Men det är en flyktig känsla; den som byggs upp av antal kryss i en almanacka eller siffror på en våg eller träningsklocka. Snabbt så är man tillbaka där man började, och inser att känslorna och tankarna man hoppades skulle försvinna i samband med “ens nya liv” hela tiden har funnits kvar och väntat tålmodigt.

Under den här fasteperioden har jag funderat mycket på den grundfråga som jag också talade om på mitt TeoTalk i höstas; “Finns det en Gud även för mig?”. 

Jag är inte säker.

Jag är säker på att jag önskar att det vore så. Jag är säker på att jag har sökt med ljus och lykta. Jag är säker på att jag hittat somligt, men att jag inte sett spår av annat. Och jag funderar nu om det kanske är så att “det nya liv” jag har försökt att leva har kommit till den punkt då det inte är hållbart längre. Det kanske är ett dödfött lopp att fortsätta leta så förbannat mycket. Det kommer inte bli bättre än så här. Gud kommer inte att komma närmare. Och jag kommer inte att färdas längre. 

Det kanske är sant, och det gör mig ledsen. Jag har pendlat mellan att tro och tvivla länge nu. Långt innan jag började dela med mig av mina ord i tal och skrift. Och jag har sökt i alla möjliga skrymslen och vrår utanför och innanför min själ. Men livet med dess erfarenheter har också visat mig att den tyngd som sorgen kan placera i ens bröst inte är mer än just det; tung. Och ingen har väl någonsin påstått att ett mänskligt liv kan levas fjäderlätt?