Jag lät huvudet vila i ena handen. Orken att hålla upp vare sig huvud eller livsmod fanns inte. Jag undrade varför jag kommit. Varför jag återigen satt här. Vem vill se en hopsjunken gestalt klädd i trötthet och intorkad sorg? Till och med spegelbilden hade börjat undvika ögonkontakt. Det saknas ett ord för den känsla som föranleder att blicken slås undan, den som är en blandning mellan besvikelse och skam. 

Jag övervägde att resa mig upp och gå, men ansatsen sträckte sig inte längre än till tanken. Kroppen satt kvar utan att jag förstod varför. Och kort därefter blev det rörelse runt omkring. De samlades längst fram och ställde upp sig på inövat vis. “Jag borde ha gått” tänkte jag för mig själv. Barns sång är inte något som ska blandas med det här.

Sången var inte bekant för mig. Inte heller de späda ansiktena som försiktigt sjöng med blickarna fästa vid ledarens ansikte och dansande händer. Jag rätade på mig, lät huvudet lämna sin plats i handen. De skulle inte behöva se. Jag bestämde mig för att resa mig upp i samband med att låten var över och de små kropparna återigen skulle skapa rörelse i rummet. Då skulle jag ta min chans och lämna det rum som jag inte tror mig ha en plats i. 

Men så fastnade min blick på henne. En av de yngre. Hon sjöng med de andra. Tonerna hördes inte särskilt starkt. Men hon sjöng med hela sitt väsen. Hennes ansiktsuttryck och rörelser med händerna vittnade om att musiken kom från en plats djupt inom henne. Hon gjorde sången till sin egen. Och hennes år av liv, hennes upplevelse av att vara människa på denna jord, fick ta plats i de ord och den melodi hon formade med sina läppar. Det fanns ingenting som väntade henne just där och då. Inga tankar på det som varit. Eller vad som skulle hända efter att sista tonen ebbat ut. Hon gjorde ingenting annat i den stunden. Hon sjöng. Med hela sitt hjärta. Med hela sitt jag. Hon sjöng. 

Och jag var tvungen att lägga huvudet på sned och kisa en aning.
Har jag inte sett denna flicka förut?