”Du kan sluta gå till kyrkan, du kan sluta att skriva…”

”Jag kan sluta att söka.”

”Du kan sluta med allt, men du kommer alltid att höra knackningen.”

Tystnad. Och jag mötte ögonen som såg på mig. Mötte de ögon som var de första som verkligen sett mig. Det fanns ingenting jag kunde säga, för jag visste att det var sant. Knack, knack, knack.

”Förbannat” sa jag suckades samtidigt som jag blåste på det varma teet.

Livet har slagit mig hårt i magen. Och även om jag har det gott ställt i relation till merparten av människorna på denna jord tappade jag både andan och fotfästet. Jag tror att det drabbar oss alla förr eller senare. Tänker att det är en del av att leva. Att yttre omständigheter, som pengar och status, inte kan skydda någon av oss från vår mänsklighet.

Jag har fortsatt att dela ut slag mot mig själv. Genom att krampaktigt hålla kvar vid hoppet om ord med läkande kraft. Genom att vänta på någon form av upprättelse. Guldstjärnor och uppmuntrande kommentarer som på grundskolans prov och inlämningsuppgifter. Skrivet med rött, högst upp i högra hörnet; ”Bra jobbat!”

En kvinna med barnvagn styrde mot utgången. Jag reste på mig och höll upp dörren för henne och det lilla barnet. En hjälpande hand, för henne och mig själv. En distraktion från mina egna tankar. Sedan slog jag mig ner igen vid det lilla bordet och slöt mina händer om muggen med det nu lagom varma teet. Tittade rakt framför mig. Ville inte möta blicken som såg.

Det kommer inga ord som läker. Det kommer inga guldstjärnor. Inga kommentarer i vacker stil följda av utropstecken. Inte konstigt att man blir frustrerad! Är det någonting vi får lära oss är det väl att prestationer belönas? För att få det man vill ha så gäller det att jobba hårt och aldrig ge upp. If there is a will, there is a way! Skitsnack. Jag väntar inte en dag till. Jag tänker ge upp.

”Du kan sluta med allt. Men du kommer alltid att höra knackningen.”

Då var det ju det då. Knackningen. Har övervägt en tid nu att kasta ut även den genom fönstret. Låta den falla till marken, gå i kras och blåsa bort med vinden eller samlas upp med gruset från vinterns isiga gator. Men jag vet att det är sant att den inte kommer att lämna mig. Jag kan spotta och svära. Bestämma mig för att sluta med allt (och göra det också) men jag kommer ändå alltid höra den. Vissheten.

Jag kanske inte ska kasta ut något genom fönstret? Behålla böckerna, samtalen och skrivandet. Men jag kanske ändå ska ge upp även detta? Ge upp idén om att jag ska kunna förstå. Ge upp väntan på att känna mer än vad jag gör. Knackningen är kanske allt som behövs?

Knack –  Livet är mer än du kan få grepp om.
Knack – Det finns något större.
Knack – Något som du inte kan se men alltid anat.