Jag har skrivit mer än 150 blogginlägg på Svenska kyrkans bloggportal. Jag har ställt mig upp inför publik och kamera, och jag har talat in i en mikrofon, om min tro, tvivlande och sökande.

Jag har däremot inte läst många av Bibelns texter. Har gjort några halvdana försök men inte mycket mer än så. Men det finns en text som skänkte mig tröst när det var som svårast. En text som fortsätter att hjälpa mig att bära både sorgen och lyckan. Som påminner mig om livets både och.
Och efter alla dessa ord, efter alla dessa år, tvivlar jag fortfarande på om jag kan kalla mig kristen, och jag är inte säker på att det finns en Gud för mig. Men, jag vet i alla fall att “Allt har sin tid” från Predikaren är “min” Bibeltext. 

Det fanns en tid för bloggande, men nu är det tid att dra sig tillbaka. Från tangenternas knapprande och skärmens blåvita sken till pennans dans över anteckningsblockets sidor. Eller inte alls. Kanske det är tid för att låta tystnaden ta plats? Låta orden förbli oskrivna och osagda. Kanske. Jag vet inte ännu. 

Tack till er. Till er som hört av er. Och till er som läst och lyssnat i tystnad. Jag hoppas att ni fick ta emot någonting genom att ta del av mina tankar, känslor och tusentals frågor. Kanske någonting som ni behövde. Förhoppningsvis någonting av värde. 

Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

Psaltaren 3:1-8