-
Fyra läkande ord. På sidan 51.
Gud har inte bråttom.
-
Livet som växer och en ullfilt som värmer.
Tack för att jag kan se allt det som vuxit fram.
-
Mötet med henne var en välsignelse.
“Jag kan inte fortsätta vara arg på Gud, för det är ju inte Gud jag är arg på” tänker jag. Jag är arg på mig själv för att jag inte kan tro. Arg på mig själv för att jag inte kan förkasta. Arg för att jag känner mig så ensam och osäker.
-
Vad är Guds händer fyllda av?
Läsningen av söndagens texter ger mig inget hopp utan fyller mig med tvivel. Nyheterna fyller mig med tvivel. Är Gud med i allt detta? Och om svaret är "Ja"; vad gör jag då?
-
Vad ska vi tala om?
Jag tror att vi har viktiga saker att ge varandra. Saker vi ännu inte vet om att vi har att ge eller behöver få ta emot. Vi har våra frågor. Och samtal som inte ägt rum. Än.
-
Om att kasta in handduken.
Mitt sökande, tvivlande och korta ögonblick av tro är slitsamt. Ärligt talat så vill jag ge upp rätt ofta. Kasta in handduken och ansluta mig till de där övertygade människorna.
-
Om att gå i varandras skugga.
Vi vet inte om vi får fira en nyårsafton till innan döden skiljer oss åt. Så jag hoppas verkligen att vi kan få komma på plats i våra liv.