“Kom ihåg, o människa, att du är stoft, och att du åter ska bli till stoft”

Jag fick ett kors tecknat i pannan. Hann fundera över vad jag gjorde där. I detta stora rum. Med alla de här på riktigt kristna människorna. Här stod jag, som vanligt fylld av tvivel. Fylld av frågor. Ifrågasättanden. Men jag som dem fick ta emot korsets tecken och höra orden som uttalats på flertalet Askonsdagsmässor denna dag.

Och jag grät. Inte av rädsla för det oundvikliga. Jag grät över stoftet. För allt det liv jag levt men som blivit till stoft. För beröringen som inte längre är. För avgrunden som följde svekets nedslag. För löftena som bröts. För tomheten. Saknaden. 

Idag är den första av den fyrtio dagars långa fastan. Detta blir min första fastetid. Jag har bestämt mig för att inte bedöva bort livet så som jag så skickligt kan. Jag har bestämt mig för att låta det ta plats. Låta livet kännas hela vägen ut från själens innersta vrå, ut via tårkanaler och genom stämbandens vibrationer. 

Och ikväll så sitter jag med sorgens dova klang. Och jag tänker på det Frida Andersson sjunger: “Starkt är fint, och den som en gång haft, är rikare än den som aldrig känt”.