Lyssna när Martina läser veckans inlägg
“Jag…jag vill inte vara en person som har dessa problem. Men mest av allt vill jag vara en person som ger mig själv den nåd jag behöver när jag har sådana här problem.”
Den kunskapen är för djup för mig,
Psaltaren psalm 139
den övergår mitt förstånd.
Den här veckan hörde jag någonting som grep tag i mig. Det var ett avsnitt från en av de poddar jag ofta återkommer till. För att samtalen där är filterlösa och med ett djup som tilltalar mig. Kvinnan som talade i detta avsnitt berättade om hur hon under det senaste året fördjupat sin relation med sig själv och vilka tankar och insikter detta fört med sig. Hon talade om ljuset och mörkret som finns inom var och en av oss. Hon talade om frustrationen över att på ett intellektuellt plan förstå så mycket men inte kunna förankra det inom sig själv. Hon talade om bristerna hon såg hos sig själv men inte i andra. Och så sa hon så här:
“Jag…jag vill inte vara en person som har dessa problem. Men mest av allt vill jag vara en person som ger mig själv den nåd jag behöver när jag har sådana här problem.”
Det var här jag verkligen hajade till; var tvungen att ta fram telefonen och spola tillbaka. Vad var det hon hade sagt egentligen? En ovilja till att ha det som man har det? Men utan fokus att förändra problemen? Och istället en önskan om att bemöta sig själv och sitt liv på ett annat sätt? Med nåd.
En snabb sökning och en förklaring till ordet nåd sticker ut: godhet utan grund.
Godhet utan grund. Mitt i det röriga livspusslet, med alla saker som vi kämpar med och med tårarna som vi så krampaktigt håller tillbaka. För att rädslan att deras närvaro på våra kinder ska få hela vårt jag att krackelera är så stark. Med problemen som vi vill fly ifrån, som vi är så arga över och vill få någon annan att hantera åt oss, precis där tror jag att nåden har sin plats. Att vi får möta oss själva i det som är vårt liv med en godhet utan grund. Inte för att vi är fantastiskt balanserade, energifyllda, ständigt positiva med tvättrutemage och bländvitt leende när vi välkomnar gästerna på alla de tillställningar vi anordnar. Utan när vi helst av allt låser om oss, går i myskläder, skyller på influensan för att slippa gå på den där After Worken och låter barnen sitta bänkade framför Netflix alldeles för länge. Där har nåden sin verkliga plats. Precis där behöver jag godheten. När den inte har någon grund enligt de värden som jag har lärt mig räknas. När jag bara är, och det är allt jag orkar med. Då vill jag kunna möta mig själv med den kärlek som jag känner så starkt för så många, men inte än lyckats förankra gentemot mig själv.
Jag vill tro att jag är älskad och tillräcklig i befintligt skick. I myskläderna och i löpspåret.
Och jag vill tro att den nåd jag naturligt ger andra är någonting jag kan ge mig själv.
Men jag tror att jag behöver öva mig.