Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt
Lukasevangeliet kapitel 11
Har du hört talas om fejkvila?
Jag hade inte gjort det tidigare, men när jag hörde beskrivningen insåg jag att man kan vara väl bekant med ett fenomen utan att ha ett ord för det. Jag har också fått erfara, än en gång, den känsla av skam uppblandad med lättnad som infinner sig när jag får syn på en sida hos mig själv som jag inte är särskilt stolt över.
Boken “Present over perfect” av Shauna Niequist har varit mitt sällskap den här veckan. I boken beskriver Shauna om hur hon (och jag) fejkvilar. Hur hon under arbetsfria dagar tillbringar tiden hemma med att städa garderober, ordna med tvätten, förbereda kommande resor och i snabb takt kryssar bort en rad saker på “att göra listan”. Men hon går i pyjamas hela dagen, och hon är hemma från arbetet, och hela familjen är ju samlad, så det räknas inte som att hon arbetar. Nej, pyjamasen och det faktum att hon inte ägnar sig åt arbetsuppgifter som översätts till en lönespecifikation är bevisen på att hon vilar. Hon är närvarande med sin familj och har en vilodag för kropp och själ helt enkelt.
Helt enkelt inte alls.
Shauna beskriver insikten om hur detta beteende inte är någonting annat än ett fejkat vilande. På låtsas. Pyjamasen är inte ett mysigt plagg som hjälper kroppen och själen att förstå att det är dags att dra ner på takten. Den bidrar inte till känslan av helgmorgon och ger tillåtelse till att mysa ner i soffan med det där korsstygnsprojektet som man längtat efter att få ägna sig åt. Pyjamasen vittnar inte om att det inte är vardag och att tandborst-tjatandet på barnen inte kommer äga rum denna morgon. Pyjamasen ger inte tillåtelse att frångå rutiner och därmed låta ungarna borsta tänderna många timmar efter frukost (eller bevare oss väl – enbart innan sänggående!)
Nej, pyjamasen är enbart en teaterkostym som åker på för att vi ska kunna spela vår roll väl. För det är ju minst lika viktigt att vi är närvarande och njuter av helgen som att vi är produktiva, korrekta och effektiva under veckan. Att vi tar på oss pyjamasen och låter den sitta på hela dagen är ju ett bevis på att vi verkligen unnar oss att vara lediga. Att vi värdesätter tiden med familjen och bara myyyser. Pyjamasen visar att vi är hela, kompletta, balanserade människor som fått ihop alla delar av livet. Helt enkelt.
Nej. Helt enkelt inte alls.
Fejkvilar du?
Jag fejkvilar. Å herregud vad jag fejkvilar. Jag har en vilodag i veckan sedan några månader tillbaka för att jag inom mig förstår att jag behöver det. Och ibland ger jag mig tillåtelse att inte prestera trots att det är det som står på schemat för att jag hellre vill sitta kvar och ta en kaffe efter lunchen med en vän.
Men att i veckokalendern ha skrivit in “Vilodag” eller att ta en kaffe med en vän betyder inte att vila har jag insett. Vila är svårare än så. Det hjälper inte att enbart göra en förändring i det yttre för att ändra något inom dig. När sista klunken kaffet är slut och när vi sagt hej då börjar jag i princip omedelbart gå igenom i mitt huvud hur jag kan kompensera för den brist på självdisciplin jag precis visat. “Den där tentan kommer inte att skriva sig själv, har du verkligen råd att misslyckas?”.
Och när vilodagen är över har jag förvisso inte öppnat datorn, men har jag korsstygnat? Har jag suttit med barnen, i obäddade sängar och kollat på när fantasivarelser utvecklas från ett stadie till ett annat? Har jag suttit vid köksbordet och byggt på pusslet med tusen bitar? Det som jag själv tagit fram för att uppmuntra oss till att sitta ner och låta tankarna vandra fritt? Har jag låtit disken stå där den står och brödsmulorna efter frukosten ligga kvar och smula?
Nej. Inte alls.
Shauna skriver om hur hon gått miste om umgänge med människor hon älskat för att hon varit så målinriktad på att visa sig stark. Starkare än de starkaste. Och priset hon fått betala för sin ambition och sitt driv har varit förlusten av sann närvaro med sina nära och kära. Hon var fysiskt där, absolut, i sin pyjamas, men hon var inte där.
Och hon skriver om hur hon har dyrkat sin att göra lista mer än någonting annat:
“Oh the moments alone with God that I sacrificed
to cross a few things of the to do-list that I worshiped”
Auch. Det gör ont att se sig själv i strålkastarljuset. På scenen. Med en illasittande pyjamas.