Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Ängeln kom in till henne och sade:
Lukasevangeliet kapitel 1
”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.”
Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda.
“Jag tror inte på Gud. Jag är inte ens med i Svenska kyrkan längre, men ibland kan jag bli rätt avundsjuk på de människor som har en tro. Jag menar, tänk vad skönt det måste vara att tro på något. Tro att allt har en mening. Och att finna tröst i något när man har det svårt.”
Orden är mina. Men från en annan tid. Vid ett köksbord över en fika med en vän. Jag var yngre då, mer säker på vart jag stod och vart jag var på väg. Svart och vitt var skarpa färger med tydliga gränser. Gråskalan var för de osäkra och naiva. Det fanns inte så mycket av ett “både och” i den bild jag hade av mig själv och den värld som jag kände den. Antingen eller. För eller emot. Val att stå för. Beslut att redovisa för omvärlden. Detta är jag och detta är vad jag gör här. Detta är vad jag vet. Tro, det gör man i kyrkan.
“Gud, om du finns…”
En annan tid. Efter tid med liv. Liv som presenterat gråskalan, och den omfattande färgpalett som används i målandet av alltet. Vems penseldrag är det som målar livet? Det är inte min hand som ensam styr, så mycket har jag förstått. Det finns färger som inte är mina, men som ändå fått en plats i det alster som bär mitt namn. Vissa har jag försonats med, och andra försöker jag fortfarande att vänja mig vid. Kanske de ska finnas där för att bringa kontrast till de nyanser jag kallar skönhet? Kanske det kommer fler färger och former som jag inte vill ha men måste göra plats för? Vem är huvudkonstnären undrar jag? Om det finns någon.
“Gud, om du finns…jag behöver hjälp…”
Ord uttalade i mörkret då ingen hör. Då ingen ser. Träden tecknar mörka skuggor i den tysta världen utanför fönstret. Ingen rör sig utanför. Ventilationens lågmälda surrande är det sällskap som finns i natt. Himlen bär en klar, rund måne och små diskreta stjärnor som accessoarer. Men månen och stjärnorna är för långt borta för att kunna lyssna in till de ord som viskas ut i mörkret.
Och om den kvällen inte hade slutat som alla andra; med att sömnen kom och månen gick och la sig när solen anlände vid skiftbyte. Om det istället hade kommit ord som trängde igenom ventilationens surrande och täckets skyddande mur mot den kalla världen utanför. Vad hade hänt då? Vad hade skett om en bekräftelse kom; på att allt som viskats, skrivits ned, blandats med tårar och skrikits fram bland skogens träd har lyssnats till. Att tårarna är delade. Glädjen likaså. Att ensamheten är en illusion och så alltid varit. Att allt är som det ska. Alla färgerna på färgpaletten ska finnas med, och alstret som tar form är en del av ett magnifikt konstverk. Det vackraste som någonsin skapats. Vad hade hänt då?
“Gud, om du finns. Vad innebär det då?”