Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Alltså verkar döden i mig
Andra korinthierbrevet kapitel 4
Kämpa på. Bara lite till. Efter den här deadlinen kan du vila. Gå inte och lägg dig riktigt ännu. En kopp kaffe. En till. Om du bara går i mål med detta så kommer det bli så bra. Du kommer dra in mer pengar till familjen. Allt det där ni drömmer om kommer kunna bli verklighet. Huset. Resorna. Middagarna ute på restaurang. Bröllopet. Det är din älskling värd. Hen som du vill dela resten av livet med. Bara lite till. Sen ska ni fira stort. En kopp kaffe till. Vila kan man göra i graven.
Ja, vila kan man göra i graven. Eller nej, det kan man inte alls. För då är man död. Det är faktiskt skillnad på att vila och på att vara död. Det ena är tillfälligt, en form av återhämtning innan man återgår till allt det som är ens liv. Det andra är oåterkalleligt. Så nej, vila kan man inte göra i graven.
Jag kan inte säga att jag tror på ett liv efter detta, jag kanske hoppas, men jag tror inte. Inte just nu i alla fall.
“Just nu”; det är ett bra tillägg till det mesta, fick jag lära mig av en klok kvinna för ett par år sedan.
”Jag hatar den där personen! – Just nu”. ”Det känns som att jag inte kommer bli glad igen!- Just nu känns det så”. ”Just nu orkar jag inte prata om det här”. ”Just nu är jag inte bättre än så här”.
Jag kan känna mig stressad över att leva. Jag funderar på om det är döden som verkar inom mig? Som påminner mig om att tiden rinner ut och allt det som jag fyller mina dagar med; alla aktiviteter, människor, tankar och känslor är det som är mitt liv. Att det kanske kommer en dag, väldigt snart, då jag inte finns längre. Då jag inte får några nya val, ingen ny chans att ändra riktning. Ingen chans till att njuta, vara närvarande och glädjas. Fy tusan vilken stress. För just nu, just idag så känner jag mig inte särskilt glad, och ordet njutning har jag svårt att koppla ihop med någonting alls. Att då tänka på att döden verkar inom mig, att min tid rinner ut, det får mig att känna mig jagad. Jagad till att må bättre, till att skutta upp och krama alla dem jag har i min närhet och vara så fylld av tacksamhet att jag nästan spricker.
Inom oss människor finns det olika sätt att reagera på stress och hotfulla situationer. Vi kan välja att slåss, fly eller frysa. Och denna känsla av att vara jagad av döden, den får mig att bli arg. Jag vill slåss och be den att lämna mig ifred. Skrika i dess ansikte att jag inte orkar tänka på att jag slösar bort mitt liv genom att sitta här och vara sur och otacksam.
För just nu är jag inte bättre än så här. Jag är less och jag tycker att saker och ting är orättvist. Jag är tacksam på en intellektuell nivå men inombords är det inte glitter och magi. Just nu är det så. Och skulle det vara så att mitt liv tar slut en dag som denna, när kaffet hjälper till att orka med det som är mina “måsten”, men chokladen till inte smakar särskilt gott. Ja, då blir det så. Och den tröst jag söker då är min egen vetskap om att alla mina dagar inte varit som idag. Jag har upplevt alla möjliga former och färger. Dagar som gnistrat och glimmat och förgyllt mitt liv. Och hur tacksamheten precis som sorgen har fyllt mina ögon med tårar. Och hur jag har fått uppleva kärlekens värme i både kropp och själ.
Nej, alla dagar är inte som idag. Jag är lika levande idag som igår. Och döden är lika närvarande. Och alla de dagar som jag haft och kommer ha, det blir i slutändan hela mitt liv. Men en sak har jag kommit fram till; jag vill inte bli jagad fram till graven. Inte av döden. Inte av mig själv.