Jag är tacksam över att orden aldrig lämnat mig, även om jag ifrågasatt dem, skämts för dem och försökt byta ut dem mot andra ting. 

Mitt i denna mörka vintertid funderar jag på lyckan, på om vi någonsin gör en verklig ansats att kliva upp på det där höga berget för att ropa ut våra glädjebud.

Det där man en gång sa att man ville göra och som man sen började sträva efter. Drömmarna som man lovade sig att möta och inte längre vänta på. Det sas en vanlig dag. Kanske var det en tisdag efter lunch?

I korta, flyktiga ögonblick så händer någonting. Min blick möter din. En vanlig tisdag. Under lunchrasten på skolan. Stående vid köksbänken bland lök och kyckling. Vid arbetsplatsens kaffeautomat. Orden som just lämnat dina läppar landar inom mig. Likt en snöflinga.

Hur ska man orka vakna upp och möta den här världen?

Jag var ett barn som fått insikt om livets ändlighet, och oron hade flyttat in i min späda kropp. Jag hade ingenting som tröstade mig de där kvällarna när John Blund var försenad. Var höll han hus egentligen när jag låg där i mörkret och hörde viskningar som fick det att knyta sig i magen? 

“Jag…jag vill inte vara en person som har dessa problem. Men mest av allt vill jag vara en person som ger mig själv den nåd jag behöver när jag har sådana här problem.”

Jag skulle vilja ge min inre livscoach sparken. Säga åt henne att hon är underkvalificerad för arbetet och dessutom alldeles för ung för att arbeta.

Kanske den inte är starkare än en viskning i en höststorm, men kanske kan en tro på Gud och på en mening med detta liv, hjälpa oss att ta ut en livsriktning?

Tro inte för en sekund att jag finner något trösterikt i orden om att de som har det bra nu, de som inte hungrar och gråter, kommer att få sin beskärda del av lidandet.