Utan någonstans att ta vägen och utan en tro på någon bättring så kan man lika gärna satsa en flaska dyrbart balsam på ett par fötter. Vad mer kan gå förlorat när man redan mist allt?

Ensamheten som vi klär i ordet självständig; till en början en rustning och därefter en bur som vi bär med oss vart vi än går.

Det kanske inte är så intressant huruvida vi går från punkt “icke troende” till punkt “troende”. Utan det kanske är vad som händer mellan punkterna som är av värde?

Vad gör det med en människa att få höra att det hon är, hennes varelse och natur, i grunden är defekt? Att hennes tillkortakommande och misslyckande pulserar i hennes blod, och att det enda hon kan göra för att minska sitt lidande är att rätta in sig i det led som religionen eller konsumtionen gjort…

Kommer jag höra Gud genom bruset eller är det enbart min egen röst som ropar? En röst som försöker övertala mig själv om att han finns där ute trots allt?

Denna askonsdagskväll sitter jag med sorgens dova klang.

Jag behöver ingen medömkan. “Håll den för det själv” vill jag svara och blänga tillbaka surt.

Andliga återvändsgränder går inte att lämna, men kroppen kan springa.

Att jag tvivlar är ingenting nytt. Men nu har jag börjat tvivla på om jag kommer längre än så här.

Idag fick jag frågan om det är så att jag fortsätter att springa i cirklar för att det är tryggast? Avslöjad. Aj. Blåmärke.