Tack för stunden av närhet och kontakt.

Nyanserna är fler än vad mitt ungdomshjärta kunde ana.

Så när jag står där och torkar av den rostfria bänken slår mig tanken: "Hur länge har jag stått här egentligen?"

Ett kort möte. Fyllt av tacksamhet.

Och så var stunden här. Idén som jag bett om att få förverkliga för en tid sedan skulle nu ta fysisk form. "Te, tankar och tvivel" skulle ha sin första träff.

Någonstans mellan de raska stegen som drev fram svettpärlorna på huden och den halkiga promenaden hem, det kanske var där det hände?

Och någon kraft finns här. Det är nästan så att jag kan ta på den.

Det är inte min storm. Det har det aldrig varit.

Kanske det var en slump att vi möttes? Eller så är vi gåvor till varandra? 

Jag tror att kyrkans rum kan vara en mötesplats för människor. För att möta sig själva. För att möta andra. Och somliga kanske kan möta Gud.