Martina tror, tvivlar och söker

Julen är en tid av magi. Busiga nissar och berättelsen om ett barn i en krubba. Och jag har svårt att fatta hur det hela har gått till.

“Bara några dagar kvar så är allt det här över” tänker du samtidigt som du släcker adventsljusstaken i fönstret och stupar ner i säng men utan att kunna somna då stressen får det att krypa och klia inombords. Själen har inte vilat bekvämt på länge nu. 

Vi kanske helt enkelt inte är rätt för varandra; Jesus och jag.

Och det var kakor. Kakor i överflöd. För att livet är gott när vi delar det tillsammans. 

Och en dag var det inte mörkt längre. Ljusglimtarna hade lett mig hela vägen fram.

Gud, vad väntar du på? Har du skärpt till dig? Kan vi rensa bort skräpet som nedtecknades slarvigt eller inte översattes rätt?

Missförstå mig rätt, jag är ingen stor bagare. Men tänk om degen är våra liv?

Det är adventstid. En väntans tid. Och jag tänker att vi kanske ska sluta vänta. 

Även om adventstid för många är en påminnelse om väntan på Jesus/Gud (jag har inte fått ihop det där ännu) så känner jag mig välsignad över det faktum att jag har vänner här och nu som vill gå med mig. ”Välsignad vara vännen som kommer i Herrens namn” kanske vi[…]

Tack för de du sände mig.