Jag vet inte mycket om musslor.
Men betraktar från strandkanten de blå tunnorna som flyter i rader. Under dem: rep förankrade i botten.
För att musslan ska kunna leva
måste den ha något att hålla sig i.
Det räcker med en tunn tråd.
Då dras den inte med av det stora havets obönhörliga rörelse.
En tunn tråd av hopp.
Och den är förankrad.
Kan leva.
Och djupt nere i mörkret
och tystnaden
spinna lager på lager
kring en skimrande pärla.
Livet svänger så för oss alla. Goda tider som skimrar. Vardagslunk som känns sådär lagom. Lagom grått. Eller lagom vanligt. Och tuffare tider. När man kanske mer än någonsin söker hopp och tröst. Ibland kommer Gud närmare då. För att det blir så tydligt att man inte kan ordna allt i sitt liv själv.
Vi behöver alla hopp. I Jesaja finns denna underbara vers: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jes. 29:11). Den vill jag skicka med dig idag. Hur livet än har varit är Gud mitt smala rep av hopp. Det jag håller fast vid när det blåser.
Vad heter ditt hopp?
Frid!
Lämna ett svar