Det här veckan har det hänt grejer må ni tro! Häromkvällen arrangerade vi en releasefest för den här bloggen (jo, jag vet att den inte är sprillans ny, men en bra anledning att ha ett party!) 100 sköna, glada, roliga, fina och vackra tjejer ( och en kille) i alla åldrar, mingel och fika, hårtips, fottips, nyttiga smoothies och träningstips, blandat med bubbel kondisbitar och guldpaljetter, husläkare och lokal klädbutik och modevisning!
Och så skulle jag säga nåt om bloggen! Ni fattar vad roligt och vad svårt! Normalt brukar jag prata när alla sitter still i bänkarna med en psalmbok, och få ett stycke på orgel som intro! Nu körde vi dunkadunka på hög volym och den här processionen inledde eventet:
Såklart vill man göra bra ifrån sig! Säga nåt klokt och roligt! Lagom mycket kyrka och Gud, så att alla känner sig välkomna – och inte vika ner sig. Så jag ägnade mycket tid åt noggranna förberedelser!
95% av tiden ägnades åt frågan: vad ska jag ha på mig?
Känslan när man tittar in i garderoben och tänker ”här finns ingenting!! Märkligt! Särskilt med tanke på att högarna i tvättstugan inte alls talar för att vi helt saknar möjlighet att hålla oss varma i vinter… Vad hjälper det då att nämnda präst har sjungit du vet väl om att du är värdefull för varenda konfirmand och vartenda dopbarn… varför går det så dåligt att sjunga den så man själv begriper?
Jag bestämmer mig för att berätta om tvätthögar där på festen. Om varför jag ville bli präst. Om alla samtalen på skolan med mina elever som brottades med livet som jag ville fördjupa. Att jag ville berätta om en Gud som burit mig då livet varit tufft. Inte runt svårigheter – men igenom. Men att jag stod där med två småbarn och tvätthögar till knäna när jag kände den längtan. Eller kallelsen. Så jag bad Gud att fråga någon annan! Som hade mindre vardag att ta hand om!
Gud envisades.
Jag med.
Men om det skulle gå… då fick det vara så att min tro och min vardag fick hänga ihop. Det fick vara Gud och tvätthögar. Och det är ju egentligen bra. Jag menar, vad ska man med en tro till, med en Gud till, om den inte funkar i tvättstugan lika väl som på högmässan? Och på modevisning!
Superkommunikatören Annika och undertecknad i vimlet!
Jag var beredd att få kommentarer på upplägget. Kanske var det olämpligt med modeshow i församlingshemmet? Fast det fick vi inte. Och tänk så galet många trevliga nya människor vi fick träffa som vi inte sett förut? Och man får ju tänka WWJD? Jag menar Big J väntade ju inte på inbjudan och fyllda kyrkor? Utan strosade runt och fanns där folk redan samlades. Kollade på fiskebåtar tex. (Petrus kallas) eller höll på med vardagsmat (vid Sykars brunn). Där klev han fram utan krusiduller och sa: ”Hej, jag tänkte berätta lite om Gud!” (Eller ja, inte exakt. Men typ.)
Guldglasögon! Lite glamour ändå!
Nu står det inte så mycket om mode i bibeln. Men det står om liljorna på ängen, som är vackra och unika, skapade med kärlek precis som de är! Att vi inte ska bekymra oss om hur vi ser ut eller ”Vad skall vi ta på oss?” (Jorå! Matt. 6:31) utan titta på liljorna, och tänka att vi är ännu mer värda! Alla! Som vi är!
Om nån nu tänker att mitt liv som präst verkar vara väldigt glamoröst vill jag gärna avrunda med att dela en bild från kvällen därpå. Då avloppsvattnet stod centimeterhögt i källaren, allt luktade skit (bokstavligt!) och spolbil fick tillkallas! Galet tacksam över brorsan och sonen som hjälpte till! Och sonen skrattade mitt i eländet: ”Men tänk så här mamma: det är skitäckligt nu men du kan säkert blogga nåt roligt om det sen!”
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det…Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Ps 139.
Lämna ett svar