Jag tänkte skriva nåt om ensamhet. För jag tror inte att jag är ensam om att känna mig ensam. Ibland. Kanske är det något vi har gemensamt? Att vi känner oss ensamma då och då!
Det finns så många anledningar. Till att det blivit som det blivit. Kanske var det att maken dog. Efter så många år tillsammans. Eller att barnen flyttade. Fick nya sammanhang.
Separation – och vännerna får svårt att välja sida. Eller blir rädda för att bjuda hem en nybliven singel på parmiddagen där man förut var välkommen som en halva av ett vi? De inbjudna säger ”Hon känner sig säkert bara utanför!” till varandra– vilket är en direktöversättning till normal-artighets-svenska för frasen ”tänk om hon skulle knycka min gubbe? Eller din?”.
Eller om man aldrig träffat den där rätta? Inte etablerat sig i tvåsamhetsracet? Med radhuset och barn. Det kan också vara en smula ensamt.
För att inte tala om alla dem som känner sig ensamma mitt i en relation. Eller mitt i ett kompisgäng. Som sitter där mitt i facebooklyckan och undrar: vem är jag? Och vad gör jag här?
Jag har tänkt extra mycket på detta i påsk. Av två anledningar:
-Så fort det blir helger och lov blir det lite extra svårt. Man vill så hemskt gärna ha roligt. Man vill ha nåt att berätta på jobbet eller i skolan eller nåt att posta på sociala medier. Så här roligt har vi det! Titta själva! Det sätter press. Blir det inte lyckat får man åtminstone ha en rejäl dos med humor när man lägger upp poster om magsjuka i skidstugan eller bråk i baksätet på väg till farmor. Men om man bara är ensam. Vad säger man då?
– Jesus måste väl ändå vart världens ensammaste grabb? Nog för att han hade massa folk runt sig hela tiden, men att gå där i mitten och vara Människosonen? Messias? The one and only? Snacka om ensamt. Att gå mot korset. Genom död till liv. Vara uppstånden. Fantastiskt verkligen. Men också den ultimata versionen av kändisensamheten. Ni vet: jag är för känd för att veta om människor vill vara med mig för att jag är jag – eller för den de sett på tv? Det känns bra tycker jag. Att tänka att Jesus kanske också kände sig ensam. Det är lättare att vara ensam om vi är två.
Det svåraste med ensamhet är att det är så svårt att säga nåt om. Och därmed ta sig ur. Jag har aldrig hört nån säga att den har för få vänner. Pratar man om vänskap eller att hitta på nåt i helgen har alla alltid tillräckligt mycket att göra! Med tillräckligt många!
Skulle man vara själv så är det såklart för att man vill och för att man tycker det är skönt, inget annat. Hur skulle det se ut?
Frågan: är du ensam? Måste tydligen alltid besvaras med ”Nej!”
Och måste skrattas bort: ”Nehejdå! Inte alls! Jag har så himla mycket viktigt jag ska på – om du bara visste!”
Och frågar man: ”har du många vänner?” är svaret alltid ja,
oavsett hur verkligheten ser ut.
Och ändå är vi så många, som har det gemensamt, att vi känner oss ensamma ibland.
Nu har jag kommit på hur man ska formulera sig!
En klockren fråga som ingen kan skratta bort. Och där man inte kan få ett så stängt svar att man inte kan prata vidare… nästa gång jag vill bli vän med någon ska jag fråga: ”har du för många vänner?” Visst är det bra?!
Då kan man ju svara att visst har man många (och slipper verka ensam) men inte för många! Och vill man kan man ju svara – ”jag har plats för fler”.
Känner du dig ensam, ska du veta att du inte är ensam. Vi är många som känner oss ensamma ibland.
Och alldeles oavsett hur vi har det om vi är ensamma eller om vi har mycket runt oss, kan vi ha plats för ytterligare några vänner!
Det har jag. Plats för fler.
Frid vänner!
Lämna ett svar