När Jesus hade uppstått från det döda visade han sig för sina vänner. Först för några kvinnor som kom till graven för att göra ordning. Sedan för sina närmaste vänner som låst in sig på en vind av rädsla för att också fängslas och dödas. Men en av vännerna – Tomas – var inte där. Han missade Jesus! Såå typiskt att man är på fel ställe när nåt fantastiskt händer! Kompisarna berättade såklart. Men han trodde dom inte. Han kanske t.o.m tyckte det var ett ganska osmakligt skämt. Att skoja om nån som precis dött. Han ville se med sina egna ögon och känna med sina egna händer om han skulle tro. Han kallas ibland Tomas Tvivlaren. Klok kille. För ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”, som den kloke Tage Danielsson sa.
lånad: klassiker.wikispaces.com
Jag tvivlar ofta. Jag tror på Guds existens och på Guds kärlek. Men jag tvivlar på min egen förmåga. Och när jag inte förstår livet eller världen kan jag tvivla på Guds goda omdöme. Som med en förälder ungefär. Jag tänker att ”det här hade man väl ändå kunnat styra upp lite bättre?!” Hos mig bor det två sköna tonåringar. Vi älskar varandra visst. Men vi tror inte alltid på varandra!
En typisk morgon står jag i trappan och ropar med hög röst mot källaren:
-”Har du gått upp?? Bussen går om en kvart.”
Det är tyst i ett par minuter. Sen kommer ett dovt och släpigt – som talat inifrån ett täcke…
-”JAAA!!! …..typ.”
Den ömma modern ovan för trappan känner då ett starkt tvivel! Stor skepsis! Inför sanningshalten i nämnda utsaga. Erfarenheten har visat att ”Har gått upp…typ”, betyder att en fot har lämnat täckets sköna värme. Drabbats av måndagsmorgonens bittra kyla. Känt stressen i hälsenan då man i tanken måste springa till bussen. I tanken redan suttit på biologilektion, känt hur trött man är. Och dragit tillbaka foten in i värmen igen. I teorin har man alltså redan åkt. I praktiken ligger man fortfarande under täcket. Tvivlet är på sin plats.
lånad: onsizzle.com
Nämnda tonåringar och jag har en demokratisk familj. Vi diskuterar och förhandlar. Men ibland frångår jag den goda demokratiska principen och blir omnipotent. Den som regerar över allt. Tex när det handlar om städning.
O, dessa klentrogna blickar som riktas mot mig då jag förordar dammsugning redan en vecka efter förra tillfället! Helt i paritet med Israeliternas, då Mose med hurtiga min stegade rakt ut i öknen och sa: ”Kom igen, gänget! Vi går hitåt!”. Eller de klentrogna blickar som möter den som säger ”Jungfrufödsel”, ”gå på vattnet” eller för den delen ”Uppståndelse”!
- Så här kan den se ut! Elakt, va? 😉
Kärlek och tvivel utesluter inte varandra. Jag framhärdar dessutom med en dåres envishet. Jobbar också med brutalpedagogiska exempel som att hålla fram en äcklig sopskyffel under nosen på dom. ”Kolla här!” säger jag demonstrativt. ”Såhär blir det på en dag! En dag! I ett rum!” Dom tror mig inte. Dom tror det är fejk news. Men vi gillar varandra ändå.
Gud som en pappa (eller mamma) är en bra bild ibland. Ibland jättedålig. Har man en förälder som brister i omsorg är det en dålig jämförelse att tänka att Gud är nåt liknande. Men en bra bild om man tänker på en bra föräldra-barn-relation.
Jesus kom tillbaka och visade sig igen – bara för Tomas skull. Berättelsen finns att läsa i Johannesevangeliet. Nu på söndag kommer vi predika om Tomas den kloke tvivlaren i landets alla kyrkor. Bra exempel tycker jag själv på att tvivelet och tron hänger ihop och ryms i kyrkan. Vi kan kosta på oss att vara en demokratisk organisation som har högt i tak för olika tro, olika tvivel, debatt och förhandling.
För vår debatt om Gud hotar aldrig Guds existens.
Vårt tvivlet på Gud minskar inte Guds kärlek till oss.
Frid!
Min mamma har läst det jag skrev. Hon skrattar och menar att tonåringar var exakt likadana på 70-talet. Kan man tänka sig… 🙂
Lämna ett svar