Livsstegen

Tycker du att livet är superenkelt? Att allt är roligt hela tiden?

Nä…. det gör väl ingen… och för alla oss som funderar, försöker reda ut insidan, för alla oss finns det nu världens bästa grej!

Och Undertecknad har åkt till Stockholm och käkat hotellfrukost i dagarna två för att lära sig allt och ta med hem till er, finingar!

Fönstret står på glänt mot sensommarvärmen. Femton ansikten framför mig som jag inte vet egentligen något om. Bara namn och en hemort. Vi sitter i en ring och kör en delningsrunda. ”Vad är jag maktlös inför?” Var och en får prata klart. Ingen avbryter. Ingen kommenterar. Ingen säger ”men försök att se det lite mer såhär…” nej för här ger vi inte varandra råd alls.

Det är fint. Och läkande. Att dela sin egen känsla. Att höra andras tankar. Efter varje berättelse, ”tack”. Tack för gåvan i en delad berättelse, tack för gåvan att någon tar emot en skärva av det som är mitt.
Det är mycket ärligt. Men inte utlämnande. Mycket känslor men väldigt lite fakta om vad som verkligen hänt.

Jag är i Stockholm och Katarina kyrka för att gå kursen Livsstegen.
Ett koncept som började i tolvstegsprogrammet men som riktar sig till alla oss som tycker att livet ibland är lite lurigt att förstå sig på och ibland innehåller sånt man hellre skulle va utan. Alla ”normalstörda”. Här har dom haft grupper länge… och allteftersom har det blivit ett koncept. Och en bok.

Boken är skriven av Olle Carlsson och förutom maktlöshet pratar vi om tacksamhet och försoning. Det är ett sätt att ta små steg tillsammans med andra för att bli lite mer hel som människa. Lite mer modig i sitt eget liv.

Jag tänkte det här som en fortbildning. För att ha kursen på jobbet. För andras skull. Men blir överraskad!

Det är en investering i mitt eget liv. All den där energin som går åt till att grubbla…. varför varför ….när man tänker bakåt. Och hur hur när man tänker framåt. Här får den sitt utlopp. Och även om ingen kommer med råd även om ingen har facit så kommer svaren till mig. När jag hör mina egna tankar sägas högt. När jag hör andras tankar sägas högt.
Det är stort. Byter en inre oro, mot en inre ro. Lämnar en eftervärme som jag kommer bära med mig länge.

Och samtidigt som det händer nåt med mig- blir jag ännu nöjdare med att kunna dela det med er därhemma. Jag tror varenda människa skulle behöva den här gruppen. Att prata på riktigt och sånt som betyder mycket. Att dela sitt inre. Mindre oro och mera ro. Vi slutar dagen med sinnesrobönen. Enkel att lära sig att säga. Men den kan ta ett helt liv att lära sig att leva efter. Vi kan öva ihop.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
Det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden

PS. Jag tar med den hem! Kursen. Vi kör i Kullavik i höst. Välkommen!

Frid vänner!