Ikväll ska barnen tälta i vår trädgård. Vad spelar det för roll att prognosen visar regn samt 15 sekundmeter? Vitsen med att sova i tält är 1) att fnissa tillsammans hela natten 2) att smula med chips i soväcken 3) att vara vaken flera timmar efter vad mamma tycker var det absolut senast tänkbara. Det behöver man inget särskilt väder för!
Det finns en obotlig och trotsig optimism i detta som jag älskar.
Så här i juni är det tätt mellan skolavslutningens Den blomstertid nu kommer och studentflakens ååååh….den ljusnande framtid är vår… Realisten skulle kunna invända att livet inte bara blir ljust. Snart börjar vuxenlivet och med all frihet och alla valmöjligheter blandas också egna räkningar och ansvar för snöskottning och amorteringar.
Jovisst. Men det finns en obotlig och trotsig optimism i detta som är livsbejakande och hoppfull.
I helgen kommer de med flest vuxenpoäng i vår närhet också visa prov på denna trotsiga optimism. Trots att vi lever på en plats som ofta har samma meterologiska förhållanden på nyårsafton och midsommar afton (10 grader, snålblåst och regn) kommer vi stå där med en sillburk i var näve och titta hoppfullt mot himlen. Nicka till varandra: Jodå, visst ljusnar det? Vi kan nog äta ute i alla fall…
För det är ingen riktig midsommarafton om det inte kommit några regndroppar på jordgubbstårtan!
I detta ligger en djupt kristen princip om det trotsiga hoppet.
Många gånger kan livet kännas orättvist och visset. Men även om vi slutar att hoppas på Gud, till och med slutar hoppas på livet – så slutar Gud aldrig hoppas på oss. Gång på gång visar bibelns texter hur läget verkar hopplöst, men så ändras situationen radikalt när Gud griper in. Inte ens döden – då sannerligen allt hopp är ute – är en omöjlighet. Mot dödens oundvikliga slutpunkt ställer den kristna kyrkan det trotsiga hoppet om ett evigt liv tillsammans med Gud. Tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken. Sant. Men viktigast – är hoppet!
Så fortsätt sjunga, tälta i regn och duka ute!
Glad och trotsigt hoppfull midsommar!
Katarina Johansson
Lämna ett svar