– ”Välkommen Adam”, säger Gud med mjuk röst och ler.
Adam flackar med blicken och sväljer nervöst. Utvecklingssamtal. Magsyran är hög och tankarna far. Hur var det nu igen med målbilden? Uppdraget att förvalta? Vad gick det ut på? Han är rätt säker på att han kommer få IG – icke godkänd. Han kommer inte ens ihåg vad det var han skulle göra. Det har vart lite mycket på det senaste.
– ”Sätt dig, Adam!”, säger Gud vänligt. ”Det är ingen fara! Vi ska bara ha ett litet utvecklingssamtal. Titta tillsammans på målen och se hur det går för dig!”
Adam ler nervöst med ena mungipan och pillar på en skärva i nageln.
– ”Du vet, jag är på din sida Adam” fortsätter Gud, ”det här handlar bara om att hjälpa dig. Se hur långt du kommit och om det är något jag kan hjälpa dig med?”
Adam vickar på stolen och sväljer. Gud plockar med en tjock bunt med papper, som ser viktiga ut.
– ”OK, Adam! Hur tycker du själv att det går för dig?” Adam tittar på sina skor.
– ”Alltså… jag vet typ inte, det har vart rätt mycket liksom…”
–”Jajamän” säger Gud” det förstår jag! Det är en stor och fantastisk skapelse jag har! Det är mycket att ta hand om såklart! Men jag har sett din potential Adam!”
Gud är fortfarande sådär moderligt hurtig. Ler vänligt. Adam skäms. Han kommer ihåg nu att han skulle ta hand om djuren. Det har inte gått så bra. Adam får en klump i halsen. Attans bananer! Han känner hur tårarna kommer i ögonen. Han kommer att tänka på isbjörnarna, snart slut. Och mammutarna – bara inte Gud frågar hur det går för dem! Eller för Balitigrarna och Bajudelfinerna? Dom är också slut! Adam börjar gråta.
– ”Men Adam!”, utbrister Gud ”Gråter du! Du ska inte vara ledsen! Så illa kan det väl inte vara?” Då gråter Adam och medan han hulkar, hasplar han ur sig hur många av de fina djuren som Gud skapat som tyvärr har tagit slut. Adam tycker inte att det är bara hans fel. Det var många andra också som ville bygga vägar och bilar och hus, renovera spabad i källaren och flyga på semester långt bort och titta på jättesköldpaddorna innan dom också blev utrotade. Han försöker förklara att det inte var mest hans fel faktiskt.
Gud sitter tyst under Adams berättelse och ser vemodig ut.
– ”Åh… det låter som det inte har gått så bra med att ta hand om djuren…” säger Gud, ”men det låter som om du prioriterat människorna istället då? Att människorna ska ha det bra? Har alla fått bil och spabad i källaren säger du? Det var inte riktigt så jag hade förstått det… många ber fortfarande till mig om skydd för krig och om mat och vatten.”
– ”Nja, alltså… så sa jag ju inte precis”, säger Adam. Nu tycker han det blir pinsamt på riktigt. Hur ska han förklara för Gud att det inte kan räcka till alla? Att några bor jättelångt bort från Adam och att då känns dom mindre viktiga? Så har han ju tänkt men det går ju inte att säga det till Gud, det känns tydligt! Eller att många tycker att det verkar som Gud har snålat med skapandet av jorden. Dom säger att det finns ju inte ens vatten så det räcker åt alla – det är väl inte Adams fel? Ju mer Adam tänker på det desto argare blir han på Gud. Ska Adam göra allt? Och ta hand om alla? Är det rättvist det? Ska Gud inget göra då? Gud kan väl själv ta hand om sin skapelse om den nu är så himla viktig? Varför ska Adam få skyllen om inte alla får vad de behöver?
*****
Ja, vad tänker du att Gud svarar på det? Att skapelsen visst var avsedd att räcka till alla? Att det räcker om man delar rättvist? Att medmänniskan inte bara är den som bor nära?
Jag har suttit i många utvecklingssamtal som lärare. Då blir det ofta tydligt att skuld och ansvar är svårt att bära när det gått dåligt. Blir det för mycket kommer motreaktionen. Man måste få skylla på läraren som förklarat dåligt, omständligheter utanför det egna jaget som man inte kunnat rå på. Det blir för tungt annars. För att vi ska kunna ta på oss ansvaret som goda förvaltare måste vi dela kollektivt på skulden. Inse vår egen lilla – men reella – del i världens orättvisor. Annars riskerar vi att hamna i att skylla på andra, lägga tillbaka ansvaret på Gud, eller helt enkelt invagga oss själva i den falska tron att alla kan få ett gott liv om man bara anstränger sig. Om vi delar skulden, delar vi också ansvaret – och kan bli en del av lösningen. Förvaltarskapet gäller skapelsen, mänskligheten, våra gemensamma resurser, vattnet, maten, friheten. Men också våra egna gåvor – våra egna liv.
Lyckligtvis åker vi inte in på utvecklingssamtal hos Gud. Men tänk om? Vad skulle jag svara om jag var Adam? Vad skulle du svara?
Jag tror att resurserna räcker. Jag tror att vi tillsammans har potentialen. Jag tror att Gud hjälper oss. Jag tror att vi kan. Tillsammans.
Kristus har ingen annan kropp än din,
inga andra händer än dina,
inga andra fötter på jorden än dina.
Genom dina ögon är det som Kristus med medkänsla
ser ut över världen.
Med dina fötter är det som han går omkring
och gör väl.
Teresa av Avila
Katarina Johansson
Komminister, Särö Pastorat
Göteborgs stift
Lämna ett svar