Fader vår eller Vår Fader – hur ska man be?

Att be. Att prata med Gud. Att uttrycka sina innersta tankar. Och hoppas att någon lyssnar. Det är något som är starkt sammankopplat med religion och tro. Många människor ber. Ja, undersökningar visar faktiskt att det är många fler som säger att de ber än som säger att de tror på Gud. Det kanske inte är så konstigt egentligen – det är svårt för oss människor att beskriva vilken Gud vi tror på. Men när livet kör ihop sig är vi många som slänger iväg en ”bönetanke” med en förhoppning om att någon lyssnar. Men räcker det? Hur ska man göra om man vill be?

Den frågan fick Jesus medan han vandrade på jorden. Då svarade Jesus: ”Såhär ska ni be Vår Fader, du som är i himlen…” och sedan följer den bön som kallas Herrens bön. Det finns många fina böner. Skrivna, målade, tänkta. Spontana eller poetiska. Men visst är det lätt att förstå att om det finns en bön som Jesus formulerade och den står i Bibeln, så är vi i den kristna kyrkan lite extra förtjusta i den! Så klart! Så förtjusta att vi faktiskt har med den som en självklarhet i varje gudstjänst!

Men vänta nu! Tänkte säkert någon. När jag konfirmerade mig fick vi lära oss att den började Fader vår som är i himmelen… Är det nåt nytt nu? Ja, det kan man säga. Vår Fader brukar kallas den nya. Eftersom den började användas 1980. Det är ju bara 39 år sedan så den är ju rätt ny. Det är Fader vår också. Den hämtas ur bibeltexten ur 1917 – års svenska bibel. Så den är också rätt ny. Om man tänker på att den först bads av Jesus för 2000 år sedan. På arameiska! Men det som kändes ganska nytt redan då var att Jesus använde samma ord för att tala med Gud som om han talade med en förälder. Med närhet och ömhet! DET var nytt!

Men poängen var att bön, samtalet med Gud, kan och får vara nära och förtroligt. Utan krångel. Med dina egna ord. På ditt eget språk. Så visst kan du använda Vår Fader. Eller Fader vår. Men du kan lika gärna börja:
Hej Gud, det är jag… För egentligen spelar det inte så stor roll vilka ord vi använder. Gud vill lyssna. Men det är inte nytt – det är sen gammalt!