”Diplom för kurs i HLR och Hjärtstartare”. Diplomet sitter centralt placerat på anslagstavlan utanför kursgårdens matsal där jag stod och slöläste lappar i väntan på lunch och kollegor. Jag blev full i skratt eftersom jag senast samma morgon beslutat att skicka kyrkvärdar på kurs om nya hjärtstartaren. Är det det kyrkan sysslar med nuförtiden tänkte jag, smått vemodigt. Hjärtstartare? Har det gått så långt från ursprunget… men så slog det mig! I överförd betydelse är det precis det kyrkan ska hålla på med! Starta hjärtan. Kicka igång dem! Så att de fylls av liv! Då kände jag mig med ens glad! Fylld av längtan att vara hjärtstartare. (Och ja, det är viktigt med den praktiska kursen också!) Jag tror att det är det apostladagen handlar om. En kurs i att kicka igång hjärtan. Så att de klappar för medmänniskan och Guds rike.
Det är väldigt mänskligt att ha en ambivalens mellan att vara utvald och det sköna med att någon annan kan göra sånt som verkar svårt. Om man läser bara den sista biten av Jesajas kallelse kan han verka som en glad entusiast. Alltid redo. Räcker genast upp handen när Gud kallar och säger med glädje: Här är jag! Sänd mig!
Men det börjar med tvivel på den egna förmågan, märk väl. Det börjar med känslan av att ha hamnat fel. Råkat trampa in i templet när Gud själv är där och antagligen ska kalla någon annan? Någon som kan och duger? Som kan allt bättre än Jesaja och som är en bättre människa. Det börjar med att han känner sig helt fel och ropar: Ve mig!
Jag tror det är bra att tveksamheten och känslan av otillräcklighet finns med. Bra också när vi lyfter fram den i predikan. För annars är det så lätt att tro att alla andra hade det så enkelt. Profeter då. Präster nu. Den som åker i naturkatastrofens spår för att bygga upp. Jag tror inte att någon står med väskan packad och som en glad liten scout säger, alltid redo, utan att tveka. Vi har ett läge av rädsla över att duga och av tveksamhet om kallelsen verkligen gäller mig, att passera först.
Men samtidigt som vi tar de största profeterna som förebilder måste vi också snegla åt andra hållet. Till de nutida. Till de minsta. Till varje barn som döps säger vi: Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge. Jodå! Det är så storslaget och samtidigt så enkelt att en tremånaders baby klarar av det. Det är inkluderande och det ger hopp.
Inte heller är vi många som får en så speciell uppenbarelse som Jesaja. För de flesta är kallelsen nog lite mindre spektakulär. Och kan vara svår att känna igen. Det får man förstå. Lärjungarna som gick med Jesus själv, inte ens de var riktigt säkra. Var han en profet som Elia? Eller Johannes döparen? I evangeliet får Simon sitt namn Petrus just för att han vet. Eller snarare: vågar tro och hoppas. Du är Messias. För det är inte så lätt att känna igen Gud. Jag tror inte att det beror på Guds otydlighet. Utan på vår misstro mot att Gud verkligen skulle vilja intressera sig för just mitt liv och just mig. Men Simon vågar tro och får därför namnet Petrus. Klippa – Petra. Men inte ens för Petrus är det raka rör. Efter det här mötet följer förnekelse och en galande tupp. Tänk om Guds kallelse till dig eller mig är mer som en sorg och en ilska? Över ännu en familj som splittras genom ett utvisningsbeslut, över ännu en rapport om klimatkrisen, över ännu en bild av orättvisor i världen. Då ska du vara glad över din sorg och din ilska! För i ditt hjärta finns bilden av en bättre värld. En mer rättvis, inkluderande och hållbar värld. Att den bilden finns hos dig är en kallelse – för det är en karta, en vägledning till Guds rike.
Eller en välsignelse som det uttrycks i Philip Yanceys bön:
Må Gud välsigna dig med obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen, så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.
I vår Herres Jesu Kristi namn. Amen.
En storslagen kallelse. Ett storslaget uppdrag. Och Gud frågar: vem ska jag sända? Jag hade aldrig vågat ens mumla ett ja om det inte vore för att när Jesus sänder lärjungarna som det allra sista han gör här på jorden innan han tas upp till himlen. Löftet om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Kanske är det den viktigaste insikten att ta till sig. Du behöver inte kunna själv. Du behöver inte kunna rädda en människa eller hela mänskligheten. Du behöver bara få hjärtat att pumpa liv tills proffsen anländer. Och du går inte ensam. Du går med Gud.
Pax et bonum!
Lämna ett svar