Första gången Lillebror träffar Karlsson på taket, i Astrid Lindgrens berättelse, blir han såklart hemskt förvånad. Vem kunde tro att Karlsson fanns? Kunna flyga och allting? Och dom har väldigt roligt tillsammans! Men så ska lillebror äta middag. Köttbullar blir det, ropar mamma. Karlsson vill också ha och Lillebror sitter i köket med familjen berättar glatt om sin nya vän som han är så glad för. De andra tror inte på honom det låter lite för bra för att vara sant. Stora syster Bettan säger att den där Karlsson han är bara ett påhitt. Då gråter lillebror argt.
-”Han är visst inget påhitt!” Så får han ett par köttbullar på ett tefat av mamma att ta med till Karlsson. Men när han kommer tillbaka till sitt rum så är rummet tomt. Karlsson är borta. Men han har lovat att komma tillbaka.
Länge sitter Lillebror i fönstret och tittar mot himlen. Längtar och väntar på att Karlsson ska komma tillbaka. Men tiden går och han kommer inte. Till slut äter lillebror själv upp köttbullarna som blivit kalla på tallriken. Han slutar titta ut. Och sen slutar han vänta.
Flera dagar senare hörs ett surr!
-”Hejsan hoppsan lillebror”, ropar Karlsson var är mina köttbullar?! Lillebror blir glad! Men så får han också berätta att några köttbullar… ja, dom finns ju inte kvar.
-”Jag trodde inte du skulle komma tillbaka”, säger Lillebror.
Då lägger Karlsson huvudet på sned och säger med gråten i halsen:
-”Åh, Lillebror. Du kunde väl hoppats? Du kunde väl hoppats att jag skulle komma tillbaka?!”
Idag på Kristi himmelsfärd så tänker jag att den här berättelsen säger oss en del om hur kanske både lärjungarna och vi känner det. Dom var glada över sitt möte och sin tid med Jesus. Dom ville gärna berätta för andra. Men alla blev inte övertygade. En del trodde att han var ett påhitt och för bra för att vara sann. Kanske känner vi igen oss i det också? Vi som tror och som upplever att vi har mött och fått erfara Guds närvaro på något sätt – hur kan vi berätta om det för andra så att det övertygar? Att dom inte bara skrattar åt oss och säger att den där Jesus, han är lika påhittad som Karlsson på taket. Som faktiskt är ett påhitt!
Det finns en poäng att ha utomhus gudstjänst idag, inte alls bara för att våren börjar och det är härligt – eller risk för snöblandat regn eftersom vi ändå bor på västkusten. Vi står under öppen himmel och kan nästan känna om vi böjer bak nacken att så här stod lärjungarna och tittade. Efter Jesus. Hur länge dröjde det innan de började pratat med varandra. Innan de packade ihop och gick hem. Innan de gjorde som han sa och började gå ut… döpa, undervisa och leva i löftet om att han är med alla dagar.
Ganska snart tror jag. För dom trodde också att dom hade ganska bråttom. Det första kristna – förstår vi av flera texter – trodde att Jesus skulle komma tillbaka snart. Kanske om några veckor. Ett par år. eller några. Men så gick tiden. Och ingen Jesus kom. Man började permanenta undervisningen, träffarna och dopen. Byggde kyrkor och den kristna tron gick från att vara en missionsrörelse i samhällets utkant till att bli etablerad, i samarbete med kungar och makt. Och två tusen år senare står vi här. Med blicken vänd mot skyn, nacken stel och väntar fortfarande. Eller gör vi det? Vi döper och vi undervisar. Vi firar gudstjänst och vi talar med varandra om Jesus. Påminner oss om att leva i löftet – jag är med er alla dagar till tidens slut. Men väntar vi verkligen? Räknar du, med att Jesus kommer tillbaka? Vilken dag som helst? Eller tänker vi att eftersom det gått så lång tid nu, kanske det är dags att sluta vänta.
-”Nej, tvärtom!”, säger jag. ”Nu är det ju närmare än nånsin vad det har varit. Och nu ännu närmare!”
Att vi tror på en Jesus som är levande och som har vandrat omkring här på jorden, som har dött och uppstått! Som har farit upp till himlen -men som har lovat att komma tillbaka och som, har lovat att vara med oss alla dagar under tiden genom, sin helige ande… jamen här är ju inget att tveka på! Det är ju bara att sätta igång. Vänta o längta o HOPPAS! Hoppas att Jesus kommer snart och tänka att det är en glädje i det! Att vi har mycket att göra under tiden, att berätta och undervisa och vara Jesu händer och fötter här på jorden under tiden! Och vänta med hopp och stor förväntan!
Så att vi inte står där en dag när Jesus kommer. Med skägget i brevlådan, mitt i köksrenoveringen eller golfrundan eller vad vi nu tänker är viktigt…som om vi planerade för en evighet här på jorden.
Och yrvaket säger… Jesus?! Kommer du nu?! Vi hade väntat så länge. Så vi inte trodde du skulle komma.
Och Jesus lägger huvudet på sned.. och säger lite sorgset, men med stor kärlek:
-”Ni kunde väl hoppats? Ni kunde väl hoppats att jag skulle komma tillbaka?!”
Katarina
Lämna ett svar