När läkaren säger att allt är klart och att operationen gått bra börjar jag gråta. Av lättnad och tacksamhet. I tre dygn har jag suttit med ett barn som gråtit av smärta. Utan att kunna göra något för att lindra och hjälpa. Fylld av oro av allt som skulle kunna komma att hända. Och eftersom jag enligt definition är en mycket orolig mamma tar det mig max tre minuter att komma in på fruktansvärt hemska scenarion. Nu var det bara en blindtarm. Och allt är bra.
Jag gråter av lättnad och av tacksamhet. Över läkaren som kunde hjälpa. Över alla undersköterskor som pysslat om oss. Över sjuksköterskor som kommit med besked och smärtlindring. Över te och mackor och en knölig kudde till den oroliga mamman. Och över att allt är gratis. I alla fall just nu för just mig. Redan betalt av oss tillsammans. Så att jag inte behöver ställas inför frågan: har jag råd?
Just då är det helt tydligt för mig att tacksamheten kommer ur medvetenheten om den egna oförmågan. Oförmågan att ta mig ur situationen. Oförmågan att styra oss till en god framtid. Och ändå har vi nu trots min oförmåga att hela en blindtarm, min oförmåga att hindra komplikationer eller rädslan för att få en värre diagnos – trots det har hjälpen kommit. Räddningen. Och för det är jag oändligt tacksam. Det leder till tårar av lättnad. Men också till lovprisning precis som dagens tema antyder. Till varenda personal vi möter vill jag säga hur tacksam jag är över att de hjälpt mitt barn. Jo, jag vet att det är deras jobb. Men det blir inte mindre fantastiskt för att de gör det ofta och för många. För jag kunde inte hjälpa en enda. Inte ens min egen dotter. Orden ur Jeremia är riktade in i just en sådan svår situation som inte står i den enskildes makt att lösa – den babyloniska fångenskapen. Som fånge kan man kanske, kanske rymma, men det är inte samma sak. En frigivning är inget man skapar på egen hand. Det hänger på någon annan. Och för att det är omöjligt för folket, sätter man hoppet till Gud. Det är också till Gud tacksamheten och lovsången riktas då befrielsen kommer.
Uppenbarelseboken, hur är det där? Jo, nog handlar den om att det föreligger en viss kris för att uttrycka sig mycket återhållsamt innan lovsången bryter igenom.
I evangelietexten prisar man Israels Gud. Därför att det till synes omöjliga – helandet av blinda, lama och stumma – byts i en konkret realiserad verklighet.
Lovsång är inte enkel och glättig. Den kan inte sjungas bara av den för vilken livet varit en räkmacka. Inte av den som levt utan stormar. Lovsången sjungs efter stormen. Då allt blivit lugnt. Då oron och rädslan byts i lugn och tacksamhet.
Jag är mycket sämre än jag önskar att jag var på andliga rutiner. Men en sak jag håller fast vid är Ignatius andliga övning Examen. Den handlar om att öva sig i tacksamhet genom att göra en lista. Vad är jag tacksam för idag?
Det kanske låter otidsenligt att följa råd från en munk från 1500talet. Visst. Men när vi strax efter blindtarmsoperationen tar oss till bokhandlaren för att ladda inför skolstarten med pennor, sudd och nya block – ligger där bredvid kalendrarna något som fångar mitt öga: Tacksamhetsdagboken. Sådär peppig och fräsch. Så den ska attrahera nutidsmänniskan. Jag ler för mig själv och tänker att man kan göra den hur modern som helst. Det är ändå en gammal andlig praktik. Ja, den sträcker väl sig egentligen mycket längre tillbaks än till Ignatius. Så länge människan funnits har hon också insett allt hon inte kan påverka. Och därmed har tacksamheten funnits lika länge. Det finns ett uttryck som säger:
Det är inte lyckliga människor som är tacksamma – det är tacksamma människor som är lyckliga.
Ett sånt där uttryck som gör sig fint på en broderad bonad, ett peppigt vykort eller nuförtiden: på en meme från ett instakonto om hur du växer som människa.
Jag tänker att det är viktigt att öva sig i tacksamhet, att välja det perspektivet. Det gör mig till en lyckligare människa. Men det gör också att jag upptäcker mer av Gud. För om jag övar mig i tacksamhet övar jag mig att se situationer och skeenden som jag inte ensam eller inte alls kunde påverka. Sådant som bara händer. Sånt kan du betrakta som helt ointressant och kalla slumpen. Eller sånt kan du betrakta med stor tacksamhet – och i det upptäcka Gud. Och i den tacksamheten föds lovsången och glädjen över livet och över Guds omsorg mitt i min omöjlighet.
Katarina Johansson präst
Lämna ett svar