På söndag är temat för texterna ”Vårt dop”. I en av dem läser vi en väldigt finstämd berättelse om Nikodemus. Han är en äldre man och en högt uppsatt religiös ledare. Han är med i judarnas Stora råd, en riktig höjdare alltså. Från det hållet brukar Jesus få ganska mycket kritik förstår man av bibelns texter, men nu berättas om hur Nikodemus trots stora rådets kritiska hållning, ändå är mycket nyfiken på Jesus. Han vill gärna träffa honom. Prata med honom på tumanhand. Men det skulle ju kunna bli dålig stämning förstås! Nikodemus skulle kunna få mycket kritik. Så han kommer smygagnade på natten och knackar på där Jesus sover. Bara för att säga till Jesus att Nikodemus tror att Jesus är den han säger att han är: -”Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom!”. Och Jesus blir inte förvånad över att Nikodemus kommer, eller att detta behöver sägas just mitt i natten. Nejdå, han tar sig tid, för att prata om hur man kan födas på nytt som människa, om Guds helige ande och om att följa Gud i sitt liv.
Prästens viktigaste arbetsuppgift är kyrkkaffet. Lärarens viktigaste stund är rasten! Jodå, så är det. Inte för att vi älskar att vila oss eller fika – det kan ju hända också förstås – utan för att det är då man får de här samtalen i smyg. Många gånger när jag plockade ihop efter lektionen och suddade tavlan, hörde jag någon harkla sig bakom min rygg. En elev som dröjt sig kvar och som nu ville passa på att fråga… bara en liten grej… om jag ändå hade tid…? Då försökte jag alltid ta mig tiden, för de frågorna eller berättelserna som kom då – efteråt och i smyg – var alltid lite skörare, lite mer angelägna, än det som man kunde fråga inför alla klasskamraterna.
Många gånger har samtalet vid kyrkkaffet börjat i småprat om vädret eller ”nu ska det bli gott med kaffe” men ganska snabbt tagit vändningen mot den stora livssorgen eller ”om man nu ändå skulle kunna få prata med prästen om det där med meningen med allt… när vi ändå står där liksom, om det inte är till besvär…”.
Det är det förstås inte. Om vi tar oss tid och hinner lyssna – även om det är på rasten… om vi tar oss modet och vågar ställa frågorna – även om det är mitt i natten… då kan vi komma nära det sköra, det viktiga det sanna i livet!
För varje barn, ungdom eller vuxen som döps berättar vi om en Gud som lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Dessutom tillgänglig överallt och hela tiden genom sin helige ande. Gud älskar oss redan och är redan intresserad av hur vi har det, genom dopet knyts vi samman med Gud så att den kärleken och möjligheten blir synlig för oss. Det betyder på vardagsspråk att Gud vill höra på dina frågor, din oro och det sköra i ditt liv – även om det är mitt i natten! Ja, säkert också mitt i kaffet eller när det är rast… det spelar ingen roll om du är van att prata med Gud, eller om du som Nikodemus vill söka kontakt lite mer i smyg. Du är välkommen och Gud öppnar för samtal mitt i natten om du vill. Det är Guds löfte till oss.
/Katarina
*Texten publiceras också som krönika i Alekuriren v. 22.
Lämna ett svar