Nu brinner ett ljus…
för någon jag älskat. I den svarta höstkvällen, tänds lyktor. Rad efter rad med små fladdrande lågor. Duggregnet hänger i luften medan den frusna handen sopar bort några vissna löv. Lägger ner stenen formad som ett hjärta. Skyddar med kappan, den flämtande lågan. Som tänder ljuset.
som en ljusglimt i det mörka. Ett minne som värmer, i den kalla sorgen. Det minnet är en kram efter den första skoldagen, är en varm bulle direkt från plåten, är en kopp kaffe i hemmaporslinet, är ett favoritskratt åt den där gamla historien vi alltid berättade.
Nu brinner ett ljus…
Som ett hopp i det svåra. En liten strimma glädje i allt det svarta. Om jag kisar med ögonen, så ser jag bara ljuset. Fladdrande. Hör jag knappast vinden. Om jag kurar ihop mig, kan jag låtsas att jag är utanför fönstret. Ser in mot ljuset och glädjen. Där de som älskar, väntar på mig.
Så är det här. Där jag står i allhelgonakvällen. På kyrkogården. Fryser. Gråter. Och längtar.
Men långt bortom rymder vida. Längre än solar nå. Högre än stjärnor tindra…
Där brinner ett ljus…
Ett ljus där himmelens fönster står på glänt. Där är värme och ljus. Där är glädje och frid. Där finns inte längre några tårar. Inte någon sorg. Inte ens en brännande längtan.
Där brinner ett ljus…
I fönstret. Och där blickar någon ut. Spanar ner genom rymder vida. Längre än solar nå. Mot jorden. Mot livet och novemberkvällen. Kanske ser den jag älskar ner mot mig. Och mot kyrkogården där jag står. Ler tryggt. Känner frid.
Där bakom ställer sig någon. Lägger armen om axlarna. Jag tror det är Gud.
Säger ”ja, en annan dag kommer hon. Men inte än. Då får vi vara tillsammans. För alltid. Och tills hon kommer. Låter vi ljuset brinna.”
Nu brinner ett ljus.
Ett på jorden.
Och ett i himmelen.
Så vi hittar hem till varandra.
Igen.
Katarina Johansson
Kyrkoherde Starrkärr-Kilanda församling
Lämna ett svar