På den långa frågan kan man svara lika kort och kärnfullt som biskop emeritus Martin Lönnebo: ”Därför att kristi kärlek tvingar oss”. Om vi tiger när andra människor far illa, när deras värdighet kränks och deras rättigheter förtrampas, ja då blir vi själva förminskade. Detta är helt självklart för de allra flesta, kristna som icke-kristna. Men som kyrka säger vi att diakoni och profetiskt arbete för rättvisa, fred och en skapelse i balans är helt enkelt omistliga delar av kyrkan väsen och vår tro. Ärkebiskop Anders Wejryd har sagt att kyrkan ska vara politisk, men inte partipolitisk.
Det är tillhörigheten till den globala världsvida kyrkan som ger oss perspektiv och berättelser som måste höras i den dagsaktuella svenska debatten. Där finns Adanesh på Etiopiens högland som måste hantera ett alltmera nyckfullt klimat och som är orolig för hur hon ska kunna överleva på sitt jordbruk i framtiden. Där finns Carlos som försöker överleva som internflykting i Colombia och som vädjar till oss att engagera oss för en varaktig lösning på inbördeskriget i hans land. Där finns många, många andra människor vars livserfarenheter berör oss på djupet och tvingar oss till handling. Livserfarenheter som gör att vi tar ställning i de stora globala överlevnadsfrågorna om hur människans värdighet ska kunna hävdas i en värld där fortfarande cirka 1 miljard människor lever nära svältgränsen, där människors grundläggande friheter och rättiheter kränks i alltför många länder och och där globala uppvärmningen drabbar de människor värst som redan idag har svårt att klara sig.
Men vi bärs och närs av ett trotsigt hopp, som symboliseras i nattvardens stora mysterium: ett enda bröd, en enda mänsklighet. Vi tror att det går att skapa en rimligare värld, där människovärdet värnas och där vi gemensammt skyddar den skapelse som ytterst upprätthåller allt mänskligt liv.
Erik Lysén
Policychef, Svenska kyrkans internationella arbete
Lämna ett svar