En debattartikel skriven av domare Richard Goldstone publicerad i Washington Post i fredags har kastat nya vedträn på elden i den infekterade frågan om vad som egentligen hände under de veckor för drygt två år sedan då den israeliska militäroffensiven kallad operation ”gjutet bly” kostade drygt 1400 människor livet och förvandlade delar av Gaza till en grushög.
I fredagens artikel omvärderar Goldstone en del av slutsatserna i den rapport som hans undersökningsteam publicerade i september 2009, och skriver bland annat: ”Hade jag då vetat vad jag vet nu hade Goldstonerapporten varit ett annat dokument”. Goldstone bygger sin argumentation på den rapport som nyligen publicerades av oberoende experter som uppföljning av Goldstonerapporten. En expertgranskning gjord bland annat av svenske folkrättsexperten Lennart Aspegren.
Goldstones artikel mottogs med stort jubel i Israel och premiärminister Netanyahu krävde i veckan att rapporten en gång för alla skulle begravas. Hamastalesmän är mindre begeistrade och anklagade genast Goldstone för att ha gett efter för israeliska påtryckningar.
Det är knappast reaktioner som förvånar. Goldstonerapporten, och FN:s människorättsråd som beställde den, har blivit ett formidabelt slagträ i världens kanske mest kommenterade och slagordsdominerade konflikt. Och som vanligt rapporterar media snarare om reaktionerna än om vad som faktiskt står i Goldstones artikel och den rapport som artikeln bygger på. Så skriver exempelvis tidningen Dagen om Goldstones ”helomvändning” och att han nu ”friar Israel från den allvarligaste anklagelsen i sin rapport”. Diskussionen om sakfrågan drunknar i spindoktorernas buller och direkt felaktiga påståenden.
Det är helt riktigt att FN:s människorättsråd har haft en slagsida mot att jaga Israel samtidigt som församlingen har haft en lika stark tendens att se genom fingrarna med en del andra länders överträdelser och brott. Det är naturligtvis inte bara olyckligt, det är kontraproduktivt för den internationella respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Men Goldstonerapporten tar inte bara upp Israel, utan innehåller också ytterst välgrundade anklagelser mot Hamasregimen. Även dessa anklagelser drunknar i mediakriget.
Men kritiken mot människorättsrådets fokus på Israel innebär inte per definition att alla anklagelser som riktas mot Israel alltid saknar grund. Och det innebär definitivt inte att straffrihet bör få råda i Mellanösternkonflikten. Goldstone har inte backat från uppfattningen att händelserna under kriget i Gaza bör utredas på ett opartiskt och kvalificerat sätt som uppfyller internationella standards. Det framgår också av hans artikel. Aspegrens och Mc Gowan Davies rapport visar att så ännu inte har skett. Hamas har inte utrett en enda incident av raketbeskjutning mot Israel, och av de drygt 400 påbörjade juridiska processerna i Israel har endast några tiotal gått i mål.
Rapporten visar också på uppenbara brister i dessa juridiska processer, samt påpekar det faktum att aktörerna fortsatt vägrar samarbeta med utredningarna. Israel har till och med vägrat Aspegren och Mc Gowan Davies inresetillstånd i Israel för att intervjua vittnen.
Straffrihet för det som skedde under kriget i Gaza råder således fortfarande. Svenska kyrkans åsikt har alltid varit att eventuella brott begångna i väpnade konflikter alltid ska utredas, ansvar prövas i rättvisa och öppna rättsprocesser och offer kompenseras. Det handlar inte om varken Israel eller Hamas. Det handlar om att värna folkrätten. Och att säkerställa skydd för civila i konflikt. Varken mer eller mindre.
Henrik Fröjmark
Handläggare, policyenheten
Lämna ett svar