Enligt EPLO:s – European Peacebuilding Liaison Office – direktor Catherine Woolard gav EU mer än 300 miljoner euro i stöd till den tunisiska staten mellan 2007 och 2010. Under samma period gick cirka 400.000 euro från EU till stöd för det tunisiska civilsamhället.
I grannlandet Libyen håller europeiska och amerikanska oljebolag som BP, ENI, Oxy och OMV viktiga oljekontrakt. 50 % av Libyens olja exporteras till Tyskland, Frankrike och Italien. Berlusconi invigde tillsammans med Ghaddafi gasledningen Greenstream mellan Libyen och Sicilien för bara sju år sedan. Genom Greenstream får Italien en dryg tiondel av sitt behov av gas. Libyen, samma land som just nu härjas av ett oerhört grymt inbördeskrig. Samma land dit handelsminister Ewa Björling ledde en delegation svenska företagare hösten 2009, där bland annat statligt ägda Rymdbolaget försökte sälja övervakningsutrustning.
I Egypten hittade demonstranter utrustning använd vid tortyr tillverkad i europeiska länder när de stormade den beryktade egyptiska säkerhetstjänstens byggnader i Kairo tidigare i år. Vapenexporten från exempelvis Tyskland till Egypten uppgick 2009 till cirka 700 miljoner kronor. USA å sin sida levererade under samma år vapen för cirka 12 miljarder kronor till Mubaraks regim.
Filmer från när Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn år 2008 anlände till tunisiens diktator Ben Ali direkt från Tripolis och prisade ländernas ekonomiska utveckling och stabilitet ligger ute på nätet för den som vill se. Tony Blairs dåvarande rådgivare Anthony Giddens skrev våren 2007 en artikel i the Guardian där han prisade Libyens reformvilja och förutsåg att Libyen kunde bli ”ett Nordafrikas Norge”.
Det är bara några få exempel på hur vår del av världen de senaste åren har interagerat med de länder i Nordafrika och Mellanöstern som just nu sveps med i en våg av folkliga protester och till och med revolutioner. En bild från den mångåriga vinter som föregick den arabiska våren 2011.
Det är ett perspektiv som är viktigt att bära med sig när man tittar på den just nu pågående insatsen i Libyen, i vilken Sverige är en del med sina JAS-plan. Det är ett perspektiv man måste bära med sig när man funderar över en framtida svensk och europeisk politik i regionen.
FN:s resolution 1973 är viktig på så sätt att den tydligt utgår från FN-normen om skyldigheten att skydda civilbefolkning från exempelvis brott mot mänskligheten. Den specificerar också ett antal åtgärder för skydd av civila som är riktiga. Men den är också en del i det sammanhang som beskrivs ovan. Implementeringen av resolutionens utvidgade flygförbudszonsmandat, om det nu finns ett sådant ord, riskerar att bli långvarig, blodig och splittrande. Och varje ord som andas om eventuella motiv utanför resolutionens ramar om skydd av civila riskerar att spä på bilden av att det i själva verket är nykolonialistiska egenintressen från västländer som ligger bakom insatsen.
Det sätter också fingret på det som hittills varit sorgligt undanskymt i debatten, bakom tal om att sälja JAS-plan och diskussioner kring oljepriser och flyktingströmmar: frågan om hur EU – och Sverige – kan bidra till en positiv utveckling i den oerhört känsliga period som påbörjas när kamerorna så småningom vänds bort och strålkastarljuset slocknar. En diskussion som av nödvändighet måste ta avstamp i vår historia i regionen.
Det räcker inte, som handelsministern med flera uttryckte i en debattartikel i Svenska dagbladet för en månad sedan, med att bedriva handel eller åka och turista för att sprida demokrati om det inte görs på rätt sätt. Det räcker inte heller att prata om säkerhetssektorreform och demokratistöd i allmänna termer. När nu EU och EU:s medlemsländer sätter av stora summor till stöd för regionens väg mot demokrati är det en bra början, men det är oroande om det sker utan djupgående konsultationer med civilsamhällets organisationer i regionen och i medlemsländerna.
Och framför allt. Det kan omöjligen ske utan en genomlysning av hela vår politik i regionen. Det är hög tid att se över vapenexport till diktaturer. Det är hög tid att fundera över hur det ser ut när säkerhetsrådet i resolutioner som 1973 fördömer Libyen för summariska arresteringar, tvångsförflyttningar och tortyr när det ser ut som det gör i Guantanamo, Tjetjenien och i Kina. Det är hög tid att fundera över hur bilden av ett Europa och ett internationellt samfund som mäter sin omvärld med dubbla måttstockar ska kunna bemötas på ett trovärdigt sätt.
För EU och Sverige finns bara en väg. Genomför Unionens och Sveriges uttalade utrikespolitiska mål att bidra till en demokratisk utveckling i vår omvärld, där mänskliga rättigheter respekteras, på ett koherent, konsekvent och transparent sätt. Svårare än så får det inte göras.
Henrik Fröjmark
Lämna ett svar