Är sociala trygghetssystem nästa stora biståndsfråga? Det frågar sig Madeleine Bunting på the Guardians blogg PovertyMatters. Den direkta anledningen är förslaget att Södra Sudan ska införa ett barnbidrag, riktat till alla barn som fötts efter att fredsfördraget undertecknades 2005 (”Peace children policy”). Bunting konstaterar att sociala trygghetssystem, dvs kontanta bidrag till fattiga och utsatta människor, är en fråga som diskuteras alltmer i internationella biståndssammanhang. Boken Just Give Money to the Poor har fått stor uppmärksamhet, FN-organen ILO och WHO driver tillsammans med Världsbanken initiativet The Social protection Floor och engelska biståndsorganet DFID har drivit frågan under flera år.
Sociala trygghetssystem något som i snabb takt och delvis i tysthet har införts i väldigt många länder det senaste decenniet. Det kanske mest kända exemplet, Bolsa familia i Brasilien är långt ifrån det enda. 860 miljoner fattiga människor i utvecklingsländer har idag tillgång till olika former av sociala stöd i form av kontanter. Många av satsningarna har följts upp noga, och visar på ibland häpnadsväckande tydliga resultat: undernäringen särskilt bland barnen minskar, fler barn går i skolan, ohälsan minskar. Det finns också tydliga tecken på mer långsiktiga, men mer svårmätbara ekonomiska effekter.
Egentligen är det inte så märkligt. Om fattiga människor får en liten men stadig inkomst har de råd att äta bättre, råd att låta sina barn gå i skolan, kan agera lite mer långsiktigt och vågar ta de risker och kostnader som ofta krävs för att söka arbete eller starta en egen ekonomisk verksamhet.
Det konstiga är inte varför så många organisationer idag diskuterar social trygghet. Det konstiga är varför vi inte har gjort det tidigare. European Report on Development (ERD) – ett slags svar på Världsbankens World Development Report, som tas fram av bland annat EU-kommissionen – har i år temat Social protection for inclusive development. Budskapet från rapporten är att social trygghet är den ”saknade pusselbiten i biståndet”.
Och framför allt – det är konstigt att detta inte är en stor fråga för Sverige. Utifrån vår egen historiska erfarenhet av hur folkpensioner och barnbidrag kan bidra till välfärd och utveckling borde vi väl kunna bidra med både kunskap och resurser för att stödja uppbyggnaden av sociala trygghetssystem i andra länder? Varför går bara 0,3 procent av det svenska biståndet till detta, och varför går merparten av dessa pengar till länder i Europa?
När ERD presenterades vid ett seminarium på Rosenbad i början av februari kunde inte representanten för UD, Torgny Holmgren, säga något om hur regeringen ser på frågan om sociala trygghetssystem. UD sitter sedan ett år tillbaka och funderar på om social trygghet ska inkluderas i den kommande policyn för utbildning och hälsa. Om det är som Madeleine Bunting på the Guardian tror, att social protection blir nästa stora biståndsfråga, så vore det förstås synd om den inte finns med alls i UD:s nya batteri av policydokument…
Vi kommer i alla fall göra vårt bästa för att väcka frågan till liv i Sverige. Till hösten publicerar Svenska kyrkan tillsammans med Nordiska Afrikainstitutet en rapport där vi med hjälp av både svenska och utländska forskare introducerar diskussionen för en svensk publik.
Vi lyfter frågan om vilken roll det civila samhället har, bland annat med hjälp av ett fascinerande exempel från Namibia där en bred koalition av organisationer, med den lutherska kyrkan som drivande kraft, har genomfört ett försök med grundläggande inkomststöd på 100 kr i månaden till alla invånare i en fattig by. Vi relaterar också till den svenska historiska erfarenheten, och resonerar kring vilken roll kyrkan och den lutherska teologin har haft i framväxten av välfärdsstaten. Med en blick på Sveriges dåtid, är det inte dags att se sociala trygghetssystem som en del av biståndets framtid?
Gunnel Axelsson Nycander
Lämna ett svar