Den senaste veckan har nära 1000 representanter för olika kyrkor och kyrkorelaterade organisationer samlats i Kingston på Jamaica för ett internationellt ekumeniskt fredsmöte – IEPC. Mötet markerar slutet på Kyrkornas världsråds decade to overcome violence – en global rörelse med syftet att stärka och fokusera kyrkornas arbete för fred och ett slut på våldets dominans inom den internationella politiken.
Naivt? Tvärt om. Ingen har någonsin inbillat sig att världen skulle vara fri från våld 2010. Ingen tror heller att den stora konferens som just nu avslutas på Jamaica kommer leda till ”fred på jorden”. Vi kommer från ett århundrade där cirka 160 miljoner människor dödats i krig och konflikt. Och då talar vi bara om de som dödats direkt i stridigheter, inte den majoritet av krigens offer som dör till följd av svält, sjukdomar och annat som drar fram i krigets spår. Vi lever i en tid där nationella säkerhetsdoktriner formuleras och implementeras med vapenmakt och där handeldvapen skördar knappt 1000 civila dödsoffer dagligen.
Det är just den insikten – att vi lever i en våldsam värld – som är grunden till kyrkornas globala engagemang i dessa frågor. Det är en nykter syn på världen som leder oss att tro att det krävs kraft och mobilisering, uthållighet och strategisk planering för att byta färdriktning. Mötet på Jamaica är på det sättet ett startskott mer än någonting annat. En inventering, en kraftsamling och ett startskott.
I en vecka har vi som delegater samtalat i workshops, lyssnat till paneler och knutit kontakter in på småtimmarna med syftet att hitta nya vägar för ett kreativt arbete med dessa frågor. Dessa möten och samtal är för mig huvudpoängen med den enorma konferensen på Jamaica. För precis som sludokumentet visar på – utmaningen är att vi som kyrkor ska lyckas kanalisera och mobilisera kraften hos 560 miljoner medlemmar i de kyrkor som tillsammans utgör Kyrkornas världsråd. Hur vi tillsammans ska kunna formulera nya idéer, narrativ och strategier som utmanar idén om ”säkerhet” och ”fri- och rättigheter” som nödvändigheten och rätten att försvara sig och sina intressen med våld.
Demokrati kan aldrig vara två vargar och ett lamm som röstar om vad man ska äta till middag. Och säkerhet och frihet kan aldrig definieras som vikten av att beväpna lammet.
Slutdokumentet från IEPC finns att läsa här.
Henrik Fröjmark,
handläggare
Lämna ett svar