Vad händer i Sudan? När ska folkets vilja bli hörd?
Den 21 maj rullade norra Sudans armé in i den lilla staden Abyei i den omtvistade regionen med samma namn på gränsen mellan norra och södra Sudan. De ca 20 000 invånarna tvingades fly söderut, stora delar av staden sattes i brand och mat- och medicinförråd länsades. Ursäkten var ett påstått överfall av soldater kopplade till södra Sudans armé, på regeringstrupperna inom Sudan Armed Forces (SAF) några dagar tidigare. Men skrapar man på ytan så ser man här ett mönster som pågått många år där regeringen i Khartoum aldrig accepterat tanken att området skulle kunna bli en del av södra Sudan.
Geografiskt har Abyei ofta räknats till norra Sudan trots att området befolkats av en av de tre huvudgrupperna av dinka-folket, Ngog Dinka, och som i över 40 år drivit linjen att få höra till södra Sudan. Nomadstammar tillhörande gruppen Misseriya, lojala till Khartoum, har vissa tider på året korsat området med sin boskap, men har aldrig varit bofasta. Dessa har dock nu blivit en bricka i det politiska spel som pågår mellan Nord och Syd i Sudan och har efter invasionen den 21 mars flyttats in i Abyei stad.
Redan i fredsavtalet från 1972 garanterades befolkningen i Abyei att få rösta om sin tillhörighet, men när olja hittades i området tidigt 80-tal så respekterades inte detta löfte. Samma mönster har gått igen i år då man på obestämd framtid skjutit upp folkomröstningen i Abyei, trots att den varit en viktig grundsten i fredsavtalet från 2005 (Comprehensive Peace Agreement). Till detta kommer att fredsavtalets två undertecknare, National Congress Party i norr och Sudan Peoples Liberation Movement i syd, dyrt och heligt har accepterat skiljedomstolens i Haag utfall i gränsfrågan som ”slutgiltig och bindande”, något som regeringen i Khartoum nu helt ignorerar. En del bedömare befarar att även södra Sudans regering kan komma att släppa Abyei till Khartoum i sin strävan att säkra det som man åtrår allra mest i detta läge – sin självständighet som Afrikas 54:e stat den 9 juli 2011.
Mitt i detta finns nu en befolkning på flykt – FN talar om 96 000 internflyktingar i området efter våldsamheterna i Abyei, en majoritet kvinnor och barn, hungriga, utmattade och rädda.
Det är människor som dessa som gång på gång hamnar i kläm mellan politiska och ekonomiska intressen i Sudan, nationell och regional maktkamp. Kontrollen över politisk makt och ekonomiska resurser i form av olja, vatten och mark får hela tiden överhanden över människors värdighet och rättigheter. Mönstret går igen. Vi ser det i det nu nästan ”bortglömda kriget” i Darfur, som pågår i oförminskad styrka, med enormt mänskligt lidande som följd. Vi ser det i norra Sudan, där demokratikrafter, försvarare av mänskliga rättigheter och minoritetsgrupper tystats av hot. Hur länge ska det fortsätta?
Visst finns det hopp om fred och utveckling. Många är det som hoppas att södra Sudans självständighet den 9 juli ska leda till en ny era. Men utmaningarna är enorma. Kloka ledare behövs som hittar politiska samförståndslösningar på alla utestående frågor och som ser till folkens bästa. Tydligt internationellt stöd behövs. Säkerhetsrådets skarpa uttalanden liksom Afrikanska Unionens medlingsförsök kan kanske vara steg till en lösning på den akuta krisen i Abyei, men mycket mer konstruktivt och långsiktigt engagemang måste till.
Kyrkorna i Sudan är kanske de samhällsorganisationer som har bäst möjlighet att säkerställa att befolkningens behov blir respekterat i uppbyggnaden av framtidens Sudan. Här finns kompetens, räckvidd, nätverk och resurser som hittills utnyttjats allför lite. Kyrkorna och andra aktörer i det civila samhället bör tas med som dialogpartner av de politiska aktörerna i Sudan såväl som av det internationella samfundet i mycket större grad. Deras röst har den senaste tiden varit tydlig och klar: Låt oss tillsammans bygga för fred! Men viljan att lyssna måste finnas. Om det sker så är förutsättningarna bättre att de beslut som tas blir välförankrade och långsiktiga, och att lösningar möjliggörs både i aktuella kriser som den i Abyei, och på de många utmaningar som väntar Sudans folk framöver.
Niklas Eklöv, handläggare för fred och mänskliga rättigheter
Lämna ett svar