Så sammanfattar några kommentatorer resultatet av den andra valomgången i det peruanska presidentvalet den 5 juni. Vänsterradikalen Ollanta Humala vann en knapp men klar seger över Keiko Fujimori, dotter till den förre presidenten Alberto Fujimori. Vallokalundersökningar indikerade tidigt den knappa valsegern, men rösträkningen blev ändå en rysare där det länge var helt jämnt. Fujimori fick flest röster i huvudstaden Lima och i några av kustregionerna, men allteftersom siffrorna rapporterades in från de fattigaste regionerna i landet och särskilt uppe i Anderna drog Humala ifrån. Till slut blev skillnaden mellan kandidaterna knappt 3 procent (51,5 – 48,5 i Humalas favör).
De flesta bedömare är överens om att valkampanjen var både smutsig och polariserad och att landet nu är splittrat i två nästan lika stora block. Trots starkt stöd för Fujimori från näringslivet, de stora medierna (både tidningar och radio- och tv-stationer), och kardinal Cipriani i Lima och den avgående presidenten Alan García röstade en majoritet av Perus befolkning för Humala. Denne hade i kampanjen för Fujimori målats upp som anhängare till Venezuelas president Hugo Chávez och därmed ett hot mot fortsatt ekonomisk tillväxt och yttrandefrihet. Kanske var intensiteten i den smutskampanjen en av orsakerna till att Humala blev vald.
Den peruanske nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa stödde öppet Humala och i ett uppmärksammat brev till chefredaktören för Perus ledande dagstidning, El Comercio, meddelade han att han inte längre ville medverka i tidningen eftersom den så tydligt propagerade för Fujimori. Man ska nog inte överdriva betydelsen av Vargas Llosas ställningstagande, men sannolikt påverkade han flera av Perus intellektuella att inte rösta på Fujimori.
Överhuvudtaget var det många som betraktade valet som markering mot den andra kandidaten snarare än ett stöd för den man röstade på. Rösten på Fujimori var snarare än röst mot Humala eftersom man var rätt för förstatligande av företag och inskränkningar i yttrandefriheten och rösten på Humala en röst mot Fujimori av oro för en återgång till faderns politik på 90-talet med omfattande korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Kanske avgjorde känslan, som någon klädde med följande ord: ”Beträffande Ollanta Humala kan vi hysa tvivel, men beträffande Keiko Fujimori har vi bevis.” Att vågskålen till slut vägde över till Humala beror säkert till stor del på att minnena från Alberto Fujimoris regering spillde över på dottern. Faderns medarbetare på 90-talet fanns med också nu som rådgivare och tänkbara ministrar i en regering, varav flera dömts för korruption. (I slutet av valkampanjen sattes fokus på Fujimori-regeringens omfattande program för tvångssterilisering av 260.000 kvinnor på landsbygden och minnet av dessa kränkningar av kvinnors rättigheter fick många att rösta på Humala.)
Mitt i all eftervalsanalys får vi dock inte glömma det faktum att det peruanska folket i en exemplariskt väl genomför valprocess utan större oegentligheter har valt Ollanta till sin näste president; han tillträder sitt ämbete på nationaldagen 28 juli. Och den största anledningen till att han valdes var att han av motsvarade förväntningarna om stora förändringar hos dem som står längst från den politiska och ekonomiska makten. Medan Fujimori kopplades samman med en fortsatt tillväxtpolitik som inte gynnar en majoritet av befolkningen, fanns en förväntan om att röst på Humala skulle innebära förbättringar också för de fattiga och marginaliserade. I många latinamerikanska länder är det vanligt att också de fattiga låter sig styras av mediernas nyhetsförmedling och högerkandidaternas påkostade valkampanjer, men i Peru valde man att rösta efter övertygelse och med förhoppningar om en verklig förändring.
Förhoppningarna på Humala är därför stora och det är lätt att förutspå att krafterna som stödde Fujimori kommer att göra allt vad de förmår att sätta käppar i hjulet för Humalas kommande regering. I parlamentet kontrollerar han en knapp tredjedel av platserna och är beroende av allianser. Samtidigt stöds han av förre presidenten Alejandro Toledo och tillsammans med dennes parti får Humala majoritet i parlamentet.
Många av Perus frivilligorganisationer tog tidigt avstånd från Fujimoris kandidatur och stödde mer eller mindre öppet Humala som t ex Svenska kyrkans viktigaste partner i Peru, Bartolomé de Las Casas-institutet. För dem utgjorde Fujimori ett större hot mot demokrati och mänskliga rättigheter än Humala. Nu ser de med vissa förhoppningar fram mot hans tillträde som president och installationen av den nya regeringen. Men det är inte ett villkorslöst stöd. Mot bakgrund av den polariserade situationen manar man Humala till eftertanke och stryker under vikten av han måste samla nationen samtidigt som han inte får svikas deras förhoppningar som röstade fram honom till presidentposten. Och man manar också det peruanska folket att slå vakt om demokrati och mänskliga rättigheter.
Till detta skulle kunna tilläggas att vi i Sverige genom att fortsätta stödet till Bartolomé de Las Casas-institutet och andra liknande institutioner skapar förutsättningar för att de demokratiska krafterna kan fortsätta verka för demokrati och mänskliga rättigheter i Peru.
Olle Kristenson
Handläggare för teologi
Sekretariatet för teologi och ekumenik
Lämna ett svar