Idag släppte Svenska kyrkan, Peace & Love Foundation och Swedwatch en rapport om situationen för de asiatiska bärplockare som de senaste åren kommit i tusental till de blåbärsrika skogarna i norra Sverige. Det är ingen munter läsning. Det handlar om människor som sliter upp till 15-16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, och som ändå riskerar att tvingas återvända hem tomhänta och skuldsatta. Det handlar om en fråga som fallit mellan stolarna. De utnyttjade asiatiska migrantarbetarna har varit allas och ingens ansvar. Därför har vi gjort denna rapport.
Sedan Swedwatch bildades 2003 har vi publicerat 40 rapporter. De flesta av dem handlar om hur svenska företags verksamhet har haft olika sociala eller miljömässiga konsekvenser, positiva såväl som negativa, i länder som Kina, Saudiarabien, DR Kongo och Papua Nya Guinea. Ofta har vi rapporterat om undermåliga anställningskontrakt, miserabel arbetsmiljö och usla villkor. Allt med syftet att bidra till en positiv förändring för dessa arbetare långt, långt bort från Sverige. Vi har uteslutande granskat verksamheter någon annastans. I länder med svaga eller auktoritära regimer. Tills nu.
För lika usla villkor som vissa av de asiatiska blåbärsplockarna har haft i våra svenska skogar har vi inte stött på tidigare. Inte i någon av våra granskningar. Detta i en bärplockningsbransch som har mycket lite att göra med rosiga bilder av syltkokande och doften av nygräddade våfflor. Blåbären i den sylt du köper nere på snabbköpet kommer oftast från Polen. De svenska blåbären är så exeptionellt rika på antioxidanter att de i stället nästan uteslutande används som råvaror i industriell kosmetika och hälsokosttillverkning i Asien, framför allt Japan.
Bärplockningsbranschen i Sverige har på det sättet mer likheter med gruvverksamhet i exempelvis Kongo än med saftning och syltning och sådant. Det handlar om utvinning av råvaror med hjälp av billigast möjliga arbetskraft och minsta möjliga regleringar för industriell produktion många led senare. Led som är svåra att överblicka i detalj.
För att överhuvudtaget ha möjlighet att gå med vinst måste en bärplockare först plocka cirka två ton blåbär mot en normal betalning på 10 kronor per kilo. Detta för att täcka kostnaderna som de asiatiska mellanhänderna kräver. Lyckas man inte med det måste man återvända hem tomhänt. Men skulderna finns kvar.
I rapporten granskar vi inte bara de förhållanden som arbetarna verkar under. Vi tittar också på hur ansvaret för situationen har hanterats av de olika aktörerna, samt redogör för nya regler som sägs hantera situationen på ett bättre sätt. Helt klart har viktiga steg tagits, bland annat krävs nu att det ställs ekonomiska garantier för de arbetare som plockas hit. De asiatiska bemanningsföretagen ska också tvingas ha representation i Sverige. Det återstår dock att se hur väl dessa åtgärder kommer att kunna hantera problemet.
Om en månad börjar årets bärsäsong. Då kommer åter tusentals asiater till våra skogar för att söka lyckan i denna pyramidspelsliknande labyrint av drömmar om guld och gröna skogar. Hur kommer vi i Sverige säkerställa att inte samma sak händer igen? Det är ett gemensamt ansvar. Vi som har släppt denna rapport kommer fortsätta följa frågan tills Sverige åter blir ett land som välkomnar utländsk arbetskraft på ett mer humant sätt.
Rapporten finns att ladda ner i sin helhet här.
Henrik Fröjmark, handläggare för demokrati, fred och säkerhet, samt ordförande i Swedwatch
Lämna ett svar